Buddenbrooks

Av Thomas Mann. Nyöversättning av Ulrika Wallenström.

1880-tal norra Tyskland, högborgligt. Viktigt med rangordningen i samhället och konvenansen. Familjen, ryktet, religionen en självklarhet. Stor vikt läggs vid uttal, allt dialektalt noteras. Undrar om inte familjen själva har någon specifik dialekt, ja om man jämförde med södra Tyskland t ex. Det är underförstått att firman, som är själva motorn, det som gör att man kan leva på sitt goda namn, ett köpmanshus i Lübeck, ska gå i arv till en son. Något annat verkar otänkbart. Att lyssna/läsa denna text, gissningsvis skriven 1930-40-tal, med genusglasögon är ngt besvärande. Kvinnorna fostras att bli goda hustrur för de kan inte tjäna sitt eget uppehälle. De kvinnor som, på de första hundra sidorna, har en syssla de kan överleva på är antingen en; demimonde alltså en aktris med halvt tvivelaktigt rykte eller lärarinna på en flickpension. Den senare är rent ful det skrivs med en gång, puckelryggig och halvförnäm det vill säga att hon är några steg under familjen i status. Ja och så tjänstefolk förstås kokerskor och uppassande kvinnor. Men om dem inga närmare beskrivningar. 

Det antyds att pojkarna, som blivande ansvarstagande män, har ögonen på sig på ett helt annat sätt än flickorna. En av sönerna är logisk och har kontroll, Tomas, medan Kristian är en apekatt som hans farfar säger han älskar att spela upp och blir betagen i teater. Tomas, samma förnamn som författaren, vilken också är uppvuxen i Lübeck.

Här finns sannerligen chans att gå på djupet med karaktärerna i boken. Vi får följa barnen från små till vuxna och alla personer som deltar får djupa och nyanserade och ibland dråpliga, dräpande porträtt. Här blir jag inte klok på om det är ironi och om i så fall detta är en grundton i släktsagan. En mycket skyddad värld med den tidens överflöd. Bland annat middagarna, julklappar på tre bord och julfirande i tre dagar. 

Hur man beter sig, att inte göra sig löjlig, att förstå att hålla sig inom ramarna. Är det det det mesta handlar om? Att få saker och ting att ske smidigt. Balansen, och hålla folk på gott humör, det är bra för affärerna. Inte minst märks detta när brodern Christian kommer hem efter faderns död. Han håller sig inte inom ramarna.

Christian utvecklar både hypokondri och oföretagsamhet. Han är en drömmare som är van vid en viss standard och utsvävande liv. Vid drygt halva boken har detta utvecklats till en kvarnsten för Tomas.

Nu märks också tecken på sprickor i bygget. Systern som skilt sig två gånger (och därför inte visar sig i socieeten) bidrar till att hennes dotter inte kan få något gott parti vid giftemål. Den man som kan komma på tal saknar totalt brist på etikett och trots milda tillrättavisningar verkar hans manér svåra att komma till rätta med. En som inte ens försöker närma sig honom är Gerda, Tomas fru, den vackra kultiverade, nervösa violinisten. Hans plumpheter (som hon tycker) bemöts med iskall tystnad. 

Undertiteln är en familjs förfall, vilket innebär att denna 700-sidiga bok redan i titeln avslöjar förloppet. Länge går det dock bra. Den svaga länken, trots en del affärer som inte utfaller till belåtenhet, är Tomas. Han blir varje morgon rakad av en barberare, får samtidigt senaste nytt eftersom barberaren rakar fler prominenta stadsbor. Därefter klär Tomas Buddenbrook sig. Detta har dock börjat dra ut på tiden, det tar längre och längre tid och kraven på detaljerna i skick och utseende blir mer och mer förfinade. Vi gissar att Tomas leds. Allt ansvar tynger, det finns dessutom inget mer att drömma om. Sedan det nya huset stod klart verkar inget som sporrar honom. Han är en uppburen man i senaten, stadens styre, hans ställning är oomtvistlig. Ändå saknas det något. Han får olika besvär och åkommor. Tandbesvär dessutom, så illa att han måste opereras på stört. Smärtorna som beskrivs både vid operationen och tidigare är makalösa. Det verkar som att operationen inte gått bra. Tomas vinglar iväg och ser inte en droska, blir påkörd och ramlar handlöst. Hans utomordentligt vackra rock, handskar och mustasch, allt faller i smutsen. Han är illa skadad och dör efter några dagar i sitt hem. Det verkar ändå som att han förutspått något för Tomas har tecknat ett testamente.

De sista sidorna ägnas Hanno, sonen Johannes som nu är ca femton år. Vi få följa honom en skoldag och det är en skakande skildring av den preussiska mentaliteten ner till skosnörena. Hierarki, godtycklighet, sadism och total renons på empati och medmänsklighet. Stackars Hanno har också förlorat sina drömmar. Han har en vän i skolan och det verkar vara den enda han kan tala med över huvud taget. Sedan hans nanny försvunnit i den allmänna konkursen och hans mamma är ständigt fjär har han ingen som förstår honom. Hanno får hög feber och dör och därmed faller korthuset fullständigt ihop. Gerda far tillbaka till Amsterdam. Huset går till försäljning och systern får se stoltheten fara all världens väg.

En makalös bok. Att hålla en sådan stringens rakt igenom, konsekvent genomförd, helt otroligt. Buddenbrooks lever det här är en verklig klassiker.

Läst sommaren 2016