Dirt Town

av Hayley Scrivenor

Barnen har döpt om Durton till Dirt Town. De har fångat upp den atmosfär som tränger in i varje hem, där ingen är riktigt nöjd. Durton har tidigare varit ett fungerade nav i jordbruksbygden men så är det inte längre. Arbets- och håglöshet får det att koka över på puben och på skolgården. Dessutom är det vansinnigt hett denna november 2001 och rätt var det är försvinner deras skolkamrat Esther. Hon är som uppslukad av jorden. 

Sarah är polisen som blir inkallad att undersöka försvinnandet. I bilen ut mot bushen ältar hon de trista sista timmarna med sin numera före detta flickvän. Det slutade inte väl och inget går att göra något åt. 

Väl framme i Durton berättar barnen, föräldrar och andra inblandade var de var den där varma dagen. Bilden växer fram av en liten stad där alla rörelsemönster registreras och förmedlas ilsnabbt. Människor är intresserade av människor men ingen har hört eller sett något, utredningen står och stampar. Men när Esthers bästa vän blir attackerad av en hund börjar dominobrickorna falla en efter en. För visst finns det hemligheter fastän alla låtsas som ingenting. En del vågar inte tala av rädsla för en våldsam pappa en annan för att riskera utegångsförbud. 

En riktigt bra thriller som skickligt drar in mej i Dirt Towns olika relationer och klibbiga nät. Efter halva boken är jag helt fast. Hayley Scrivenor skriver drivet och smart om det outtalade. Imponerande, Dirt Town får en fyra.

Hayley Scrivenor kommer från Australien. Hennes debutroman Dirt Town tilldelades pris för 2023 års bästa debut

Ten Terrifying Questions with Harley Scrivenor

"Hayley has a PhD in Creative Writing from the University of Wollongong and lives on Dharawal country, on the east coast of Australia."

ISBN: 9789180940863

Torsdagsbarn

Av Sonya Hartnett

Australiens män deltog i första världskriget på andra sidan jordklotet utan en tillstymmelse till anknytning vare sig till jord eller blod. I bästa fall kom de hem igen vilket Harpers pappa gjorde. Som tack fick han en bit mark långt bort iväg. Så nu bor en tidigare revisor med fru och barn i ett ruckel på en vindpinad slätt. Fast de har varandra och barn kommer titt som tätt. Men det börjar bli ont om precis allt. Depressionen på 20-talet drabbade även de mest avlägsna bygder. 

Harper är mellanbarn och sju år när vi lär känna henne. Hon trivs med att ha syskon och familj nära. Att det är knapert är inget hon funderar över, så är det ju bara. 

När mamman får sonen Caffy drar sig den yngre brodern Tin undan. Han gömmer sig under verandan där han börjar gräva hål och gångar under huset. Och här tar historien fart. 

När knappheten tar strupgrepp på familjen blir det svårt med sammanhållningen. Alla har olika strategier men fattigdomen gröper ur livsglädje och ork. De omgivande farmarna bistår så gott det går men fram för allt pappan har svårt att återgälda och han krymper som människa. Han tar till flaskan. Det ser dystert ut för familjen, de vuxna barnen försöker på sitt sätt att bidra men familjen har delvis hamnat i klorna på den slemme grisuppfödaren mr Cable och läget blir alltmer besvärligt.

Det här är en ovanlig svart saga berättad inom realistiska ramar. Allt berättas av Harper och vi får följa familjen några år. Nöden kommer till en familj. Men kraften i, framförallt mamman och barnen gör att vi aldrig helt tappar hoppet. När det ser som mörkast ut sträcks en smutsig hand ut från underjorden.

En stark och märklig läsupplevelse. Är glad att jag äntligen fått läsa Sonya Hartnett. Hon fick ALMA-priset 2008 och det har jag tänkt på mycket under läsningen, att det verkligen är i Astrid Lindgrens anda det att hon kompromisslöst står på barnens sida utan att det blir smetigt. Språket är vackert och, kanske för unga vuxna, stundtals utmanande. Något av en uppförsbacke alltså. Men i efterordet säger Sonya Hartnett att hon vänder sig till de intelligenta ungdomarna, till ensamvargarna. Att det är är fel att underskatta läsarna. Ja det är nog så man skall tänka.

4,2

Läst våren 2017

Guldgossar

Av Sonya Hartnett 

Vilket drama! Vi är down under, det är vår och om några månader är det jul och sommarlov(!).

Dramat kretsar kring två familjer. En nyinflyttad med två pojkar Colt och Bastian, och den stökiga familjen Keley som har fem barn där det stundtals är väldigt oroligt mycket beroende på att familjen alltid har ont om pengar och för att Joe, fadern dricker för mycket. 

Här finns ytterligare två viktiga personer, båda i samhällets utkant. Två överlevare var och en på sitt sätt; Garrick och Avey. Dessa båda får händelserna att dra iväg och får mitt hjärta att knipas ihop och jag tänker, nej nej.

Det är som ett Noréndrama med ungdomar i centrum. De har inte bett att få komma till den här världen men den är det enda de känner. De människor de anknutit till; syskon och föräldrar, är självklarheten som allt utgår ifrån. Att börja korrigera den världsbilden gör ont. Den magiska barndomens mildrande skal vittrar sakta sönder ju äldre de blir och fram träder något oroväckande annat. Freya den äldsta av familjen Keley är tretton och det enda stället hon kan vara ifred på är mellan staketet och uthuset.  Inklämd där låter hon tankarna vandra, nu för tiden på ett annat sätt.

Än värre blir det när mamman en dag trött säger till henne att aldrig skaffa barn eller gifta sig. En kommentar som aldrig borde ha yttrats. För om mamman inte hade skaffat barn skulle ju Freya inte ha funnits, inte heller syskonen. Denna smygande skuld bidrar till att Freya nu ser på sin familj med helt andra ögon.

Barnens intryck för historien framåt. Det gör att vi får gissa oss till vad som fick familjen Jensen att flytta till ett område som är ett steg nedåt för en tandläkarfamilj.  Pusselbitarna vi får stämmer inte alltid ihop med bilden vi försöker lägga, frågetecknen hänger i ganska länge. Berättartekniken bidrar till att bygga upp spänningen. De inre känslorna fångar det nästan ständiga tumult barnen upplever att livet de hamnat i har blivit. Detta är skarpt och insiktsfullt beskrivet med ett vackert & kraftfullt språk.

En mörk och stark saga där de utsatta skipar sin egen skruvade rättvisa. Människan kan vara människans glädje men också väcka våld, vara sårande och ge upphov till oändlig sorg. Sonya Hartnett är en briljant berättare.

Läst april 2017

Jellicoe Road

Från första raderna känner man sej hemma. Det vill säga att Melina Marchetta väver sin väv skickligt. Dock ett gott råd. Håll koll på de olika personerna. Två parallella historier berättas. En i nutid och en från ett manus.

Vi befinner oss utanför Sydney, Australien i staden Jellicoe, en av de vackraste platserna på jorden. Här finns stundtals väldigt många ungdomar, alla bor på internat. Det är unga militärer; kadetterna, Jellisarna; skolungdomar och så unga flickor som bor på elevhem en del ihop medTaylor Lily Markham, en 17-årig ledare för sitt elevhem det är hon som berättar.

Marchetta lyckas skapa en stämning jag blir väldigt förtjust i. När jag väl fått koll på relationerna så vill jag inte skiljas från dem eller boken. Störs inte av att man talar om gränskrig, tänk Röda och Vita Rosen i Kalle Blomkvist-böckerna och du förstår att det inte är så allvarligt.

Lite om handlingen. Taylor bär på en nästan outsäglig sorg, tilltron till vuxenvärlden är nästan obefintig. Har man blivit övergiven av sin mamma i en 7-eleven butik vid elva års ålder kanske det inte är så konstigt. Men vuxenlivet pockar på. Taylor har stort anseende på sin internatskola, hon är den som bott där längst hon är äldst och hon är smart. Men ledsen. 

Jellicoe Road balanserar skickligt i de känslomässiga riskzoner som övergivenhet, kärlekstrassel och längtan skapar. Det blir stundtals väldigt sentimentalt men aldrig för slipprigt. Taylor, Jonah, Chaz och Raffy. Ni har från och med nu en varm plats i mitt läsarhjärta.

Förutom sorgkanter med snyftvarning finns det ett rykte om kidnappade ungdomar och en seriemördare.

Läst juni 2012

4,2