Jellicoe Road

Från första raderna känner man sej hemma. Det vill säga att Melina Marchetta väver sin väv skickligt. Dock ett gott råd. Håll koll på de olika personerna. Två parallella historier berättas. En i nutid och en från ett manus.

Vi befinner oss utanför Sydney, Australien i staden Jellicoe, en av de vackraste platserna på jorden. Här finns stundtals väldigt många ungdomar, alla bor på internat. Det är unga militärer; kadetterna, Jellisarna; skolungdomar och så unga flickor som bor på elevhem en del ihop medTaylor Lily Markham, en 17-årig ledare för sitt elevhem det är hon som berättar.

Marchetta lyckas skapa en stämning jag blir väldigt förtjust i. När jag väl fått koll på relationerna så vill jag inte skiljas från dem eller boken. Störs inte av att man talar om gränskrig, tänk Röda och Vita Rosen i Kalle Blomkvist-böckerna och du förstår att det inte är så allvarligt.

Lite om handlingen. Taylor bär på en nästan outsäglig sorg, tilltron till vuxenvärlden är nästan obefintig. Har man blivit övergiven av sin mamma i en 7-eleven butik vid elva års ålder kanske det inte är så konstigt. Men vuxenlivet pockar på. Taylor har stort anseende på sin internatskola, hon är den som bott där längst hon är äldst och hon är smart. Men ledsen. 

Jellicoe Road balanserar skickligt i de känslomässiga riskzoner som övergivenhet, kärlekstrassel och längtan skapar. Det blir stundtals väldigt sentimentalt men aldrig för slipprigt. Taylor, Jonah, Chaz och Raffy. Ni har från och med nu en varm plats i mitt läsarhjärta.

Förutom sorgkanter med snyftvarning finns det ett rykte om kidnappade ungdomar och en seriemördare.

Läst juni 2012

4,2