Älven

av Rosa Liksom

För snart åttio år sedan pågick Lapplandskriget i norra Finland. En evakuering startade i september 1944. Vägarna och stigarna fylldes av kvinnor, barn, åldringar och inte minst djur. För den fjortonåriga Flickan går omsorgen om djuren i första hand. Kossorna, som alla har kära namn är  familjemedlemmar och deras behov är en del av hennes, de har bara henne nu under den långa flykten.

Färden går mot Torne älv, det är höst och ibland värmer solen, ibland faller iskallt regn. 

De går bredvid sina djur med det lilla de äger; en insydd slant i linningen, en jacka över klänningen. Har de tur får de tak över huvudet på natten men magen knorrar dagarna igenom. Allvaret och sorgsenheten gör sällskap med de medfarna och ledsna. 

Vi följer flickans intryck. Hasandet i lervällingen med skor som knappt håller ihop. Ständigt ha koll på de sina. Det är första gången hon är så här långt ifrån det nu övergivna hemmet. Tyskarna är på reträtt och kör den brända jordens taktik. Det lilla sällskapet kommer med viss möda över Älven. 

Omgivningarna på andra sidan är som hemma men ändå inte. Kännedom om bär och svamp och vad djuren kan äta är en överlevnadsfråga. Då och då dyker det upp tält med beväringar och lottor. Då blir det en stunds vila och hungern dämpas med välling eller smörgås. 

Rosa Liksom skriver sakligt och kärvt, flickan iakttar och vi befinner oss i ett myller av detaljer, här finns inte plats för ömkan eller sentimentalitet. Visst finns saknad och längtan men nu handlar det om att ta en dag i taget. Det är inte utan att tankarna går till alla världens flyktingar just nu, de är många.

Stilen är realistisk nästan rå. Det är rakt och naket. När det är svårt söker sej Flickan till djuren.Tankarna på naturen och stjärnorna lyfter henne en smula över det hopplösa, tröstlösa livet i flyktinglägret. Allt filtreras genom flickans världsuppfattning, den är inte så omfattande däremot upplevelserna. Vi får aldrig veta hennes namn. Hon däremot namnger alla djur hon lär känna. 

Kvinnoliv. Ofta skyddslösa och beroende av att folk uppför sig anständigt. Flickan omges av djur och unga kvinnor. De som visar omsorg, plåstrar om och räddar flickan är kvinnor. Trots umbäranden finns ingen uppgivenhet, livskraften ger inte vika.

Flickan letar efter sin mor och hamnar i läger. Sjukdomar och elände och inget vettigt arbete. Mycket tid att tänka. Så till våren hemfärd. Men vad väntar där nu, betydelsen av vad hem är har successivt förändrats. Färden fram och tillbaka tar nästan ett helt år och Flickan är en annan när hon kliver av färjan igen på vårkanten. 

En remarkabel författargärning och en riktigt bra bok. Älven får en klar fyra. Den är skriven på tornedalsfinska, lyhört översatt av Janina Orliv - något av en bedrift. Vissa uttryck är helt nya för mej, men stör inte för jag förstår intuitivt, det blir kärvare vilket förhöjer läsningen ett snäpp. Kika gärna på omslaget en extra gång, det är en målning av Eero Järnefelt av kor, precis sådana som Flickan tar hand om. I återhållna beige och bruna toner förmedlas lugnet på en plats där tiden står still.

Rosa Liksom, född 1958, pseudonym för Anni Ylävaara, är en finländsk författare och konstnär. Hon skriver på meänkieli och finska. 

ISBN: 9789146239642

Manhattan Beach

Av Jennifer Egan
Örlogsvarvet i Brooklyn New York sjuder av aktivitet efter attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941. Varvet är säkerhetsklassat men Anna har lyckats komma igenom nålsögat och nu sitter hon och granskar små maskindelar i en stor sal med andra kvinnor. Från fönstren syns det enorma krigsfartyget Missouri växa fram. Anna som tagit jobbet för att försörja sin familj sedan pappan försvunnit vantrivs med sina arbetsuppgifter. På en lunchrast iakttar hon en pråm med dykare och en låga tänds - hon vill lära sig att dyka. Vid den här tiden fanns inga kvinnliga dykare.

Det här är en av tre trådar i en omfattande historia som rör sig mellan trångbodda kvarter till New Yorks societet. Vi lär känna nattklubbsägaren Dexter Styles och Annas pappa Eddie Kerrigan som båda har hittat sina sätt att överleva i storstadsmyllret där gränsen mellan svart och vitt är mycket flytande. Infernaliska rävspel sker bakom kulisserna och ett människoliv står inte högt i kurs. I centrum står Anna men också kriget som påverkar allt och alla, särskilt kvinnorna. Jämförelsen på omslaget med Dickens är inte helt fel.  Människor som inte låtsas om varandras existens men samtidigt är beroende av varandra i en räcka av vad som ser ut som tillfälligheter. Detta smälts samman med detaljrika skildringar från hem, krogar, gatuliv till salonger, arbetsplatser som varv och sjömansliv i fullskaligt krig. Vilken palett hon har i handen Jennifer Egan som verkar frossa i detaljer från alla slags interiörer utan att man tappar tråden. Hon lyckas även med mästerstycket att aldrig tråka ut samtidigt som handlingen blir mer o mer intrikat. Samtidigt får jag del av New Yorks historia som är fascinerande, djungelns lag tycks aldrig vara långt borta. I efterordet märks att en diger research ligger bakom trådarna i berättarvarpen. Jennifer Egan är en god berättare, det här är en spännande bok som är svår att släppa och som man längtar efter att få fortsätta läsa. Skickligt och uppslukande, Manhattan Beach får en fyra

Varvet Anna arbetar på heter New York Navy Yard

Slagskeppet som byggs på varvet under stor sekretess, USS Missouri

Jennifer Egan, född 1962, är journalist och författare 

ISBN

9789100174958

Fara på färde

Av Eric Ambler

Karl-Ove Knausgaard svarar på läsarbrev i Lundströms bokradio våren 2017. Han har en hängiven läsekrets många har skrivit. Någon frågar om han läser deckare. Knausgaard är mycket artig och verserad i alla sina svar, så även nu. Nej inte direkt några deckare, det var när han var en ung gutt. Men han hade läst en och annan thriller. Bland annat hade han läst Eric Ambler och det var en stiligt hopkommen historia som han kunde like. Ja men det var ju ett namn jag kände igen. Hans böcker hamnade på deckarhyllan om jag inte minns fel från alla mina år som bokuppsättare. Men länge sedan.

Alltså blir jag lite nyfiken, Knausgaard rekommenderar Eric Ambler, se där. Konstigt nog, två veckor senare ska jag vänta på morgontrötta barn i Malmö och beställer kaffe på kafé. Döm om min förvåning när jag hittar en Eric Ambler i gratishyllan. Ett tecken? Nu är förväntningarna höga. 

Andra världskriget har brutit ut och det är inte helt lätt att ta sig igenom eller till Europa. Mr Graham är ingenjör och på väg till sin hustru i England men stöter på oväntade problem. Att bli beskjuten på sitt hotellrum och sedan kontaktad av hemliga polisen som avbeställt hans resa med Orientexpressen verkar minst sagt overkligt och överdrivet enligt Graham. Han dirigeras om till en båt efter att ha identifierat den som sköt. Skytten har tidigare varit med i en rumänsk paramilitär organisation och är en ful fisk. 

Fraktfartyget lägger ut, med finns nio passagerare inklusive Mr Graham. Olika nationaliteter, representanter om man så vill för olika sidor i kriget som pågår, och det är inte solklart varför alla finns ombord. Och vem dyker upp dag två, jo den slemme som sköt i Istanbul. Mr Grahams revolver försvinner från hans kajuta. Nu spänns thrillertrådarna och spelet kan börja. 

Intrigen köper jag och det som är mest intressant är hur folk är snara att döma olika nationaliteter. Turkarna är mördare och inte att lita på, tyskarna skall vi inte tala om och allt på blodigt allvar. Hatet hänger i luften. Det jag har svårare för är krumbukterna mellan män och kvinnor. Jisses! Kvinnorna spelar undergivna, grälar, läxar upp männen inför öppen ridå eller är fala femme fatals. Och Mr Graham deltar i den här charaden trots att han borde kunna skjuta sådant åt sidan nu när hans liv är i fara. 

Det vedertagna spelet mellan män och kvinnor begränsar alla inblandade. Var det verkligen så här?  Sakta börjar jag tvivla på att det var den här boken Knausgaard läste, eller ska jag tvivla på hans omdöme?
3,7

29 maj 2017

Montedidio

Av Erri de Luca.  
En jagberättelse. I de trånga backiga gränderna vid berget Montedidio i Neapel växer bokens huvudperson upp. En pojke som stöttar sin hårt arbetande pappa nu när mamman är på sjukhus. Det är efterkrigstid och sakta börjar moderniteten smyga sig på men mycket är sig likt i de fattiga kvarteren. De som har skor har slitit dem så hårt att de bara är i delar. Tur då att Rafaniello, den blide men hemlighetsfulle skomakaren gör underverk med deras skor så de slipper gå barfota. Skomakaren har fått ett krypin hos snickaren mast´Errico där han hålls med sina pliggar. Pojken som berättar har fått en rulle papper av den slemme boktryckaren i kvarteret. Varje kväll skriver han korta notiser om sina upplevelser.

Den unge pojken håller på att komma i målbrottet och förstår inte riktigt vad som händer med honom. Yttervärlden tränger sig på och han bearbetar detta nya och inser sakta att barndomen är förbi. Det verkar inte gå att komma undan det allvarliga. Hans universum är hemmet och ansvaret i snickeriet, mötet med skomakaren och Maria vidgar hans synfält. Han tar sin tillflykt till taket där tvätten hänger och tränar med sin bumerang. Men han vågar inte kasta iväg den, då kanske han förlorar den. Men träningen gör honom starkare.

4.4
Läst juni 2017

Pojken som läste Jules Verne

Av Almudena Grandes. 

 

Han kallas Pyret för att kompisarna är huvudena högre än han själv. Nino bär detta med jämnmod för han tänker mycket och inser att om han blir stor och stark kommer han att tvingas bli soldat precis som sin pappa. Soldatlivet kan Nino ur sitt perspektiv för han bor på en civilgardesförlägggning i 40-talets Spanien med sin familj. Lägenheterna är trånga och lyhörda och det finns mycket Nino har förstått som hans föräldrar inte har en aning om att han vet. Han har insett att livet är helvete för pappan som tvingas jaga upprorsmän och vad värre är till och med skada dem. Att sluta skulle vara samma sak som att desertera och då drabbas även familjen. 

Då är livet lättare hos Pepe portugisen som bor i en gammal kvarn en bit uppåt bergen. Där kan man fånga kräftor eller bada i bäcken, där kan Nino koppla av och skratta tillsammans med mannen som ingen riktigt vet var han kommer ifrån. En dag får Nino låna en vacker bok av Pepe. Mystisk ö i ett dramatiskt hav. Så börjar Nino att sluka Jules Verne, en välkommen flykt i det spända läge som alla mer eller mindre befinner sig i Spanien 1948. Andra världskriget är slut men terrorn finns kvar i Spanien mellan nationalisterna och de rebelliska ... som har omgrupperat sig och för en gerillakamp mot bland annat civilgardisterna i staden Fuensanta de Martos i Andalusien. 

I takt med att Nino växer förstår han mer och mer av den dolda kampen mellan berg och stad. Det är en våldsam och oberäknelig tid. Sakta börjar Nino skönja mönster och inser att allt är verkligen inte vad det ser ut på ytan. 

Det här är en underbar berättelse. Genom Ninos först oskuldsfulla ögon tar vi del av ett inbördeskrig men det inser inte Nino förrän han blivit äldre. Han vet ju inte om något annat än utegångsförbud och att soldaterna bestämmer allt i en hårt reglerad värld. Sakta förstår han orättvisorna och sakta inser han att ett allvarligt spel sker mitt framför hans ögon. Lägg därtill den stora dos han får av äventyrsberättelserna vilket kryddar Ninos liv och spelar en viss roll senare i boken.

Boken börjar med ett kartavsnitt av Andalusien där allt utspelar sig. Jag hade också velat ha en lista över alla inblandade i berättelsen och deras inbördes relationer. Så ett råd till dig som blir sugen på att läsa boken, jag lovar du blir rikligt belönad, försök att ha koll på alla namnen redan från början 

Läst 2015

Currywursten

I Hamburgs ruiner april 1945 försöker fru Lena Brückner så gott det går. Tillgången på mat är lika skral som tillförlitlig information. Men det är ändå magfrågan som styr och ställer. Den raska och rådiga fru Brückner hamnar vid ett ösregn bredvid en ung man. Hon inser snabbt att han är på fel plats. Kriget slukar unga män som han och han borde vara vid fronten. Men vips är han i fru Brückners kök och får varm men ack så tunn soppa. Antingen kommer han att dö eller så blir han dödad tänker fru Brückner och säger att han kan stanna ett tag. Angivarna har stora öron så de måste vara mycket tysta. Bremer stannar. Dagarna går och de delar mer än maten. Nu faller det sig inte bättre än att fru Brückner undanhåller krigsslut och nederlag för sin unge älskare. Bara en dag till tänker hon och lagar ytterligare en kärleksmåltid på det hon lyckats byta sig till. Är det någon som kan fixa till mat i kristider är det fru Brückner.

Gömd kärlek håller inte och allt tar naturligtvis en ände med förskräckelse, men var är titelns currywurst? Allt börjar med att författaren minns en korvkiosk i Hamburg på 1960-talet, där det serverades ett alldeles extraordinärt tillbehör. Bakom smaksensationen Currywursten fanns en viss fru Brückner. På en nostalgitripp bestämmer sig författaren för att gå till botten och få reda på ursprunget till smakhemligheten.

Lena Brückner finns på ett ålderdomshem, är blind men stickar ändå på en tröja. Minnet är klart och får hon bara en tårtbit kan hon tänka sig berätta. Det blir många tårtbitar och den fascinerande historien om Upptäckten av currywursten rullas upp. En bitterljuv historia som vi kan avnjuta tillsammans med skriftställaren Uwe Timm.

Upptäckten av currywursten berättas vemodigt, osentimentalt och vackert. Det är lätt att tycka om denna levnadsstarka kvinna som sliter och gör så gott hon kan trots det eländes kriget.

4,1

Läst sommaren 2014

Vi kom över havet

På båtarna mellan Japan och USA hade de med sig brev och några få personliga saker. Breven berättade om välbärgade män vilka lovade fina hus och goda liv. När kvinnorna sedan stod vid relingen, när båten äntligen lagt till, insåg de att uppgifterna friserats friskt. Det handlar om japanska kvinnor som drömde om ett bättre liv, eller föräldrar som inte hade råd att ha sina flickor hemma. Alla åkte de samma båtar över Stilla havet, en del var vettskrämda, både för överfarten och framtiden, en del var förväntansfulla.

Tiden är innan andra världskriget och detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor. Julie Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som berättar. Mycket speciellt, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen.

Kvinnorna är händerna på de andra. Om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade. Så händer något, det börjar gå rykten, människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato. Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag läste Snö faller på cederträden för tio år sedan, nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten, vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan tillhörde axelmakterna i senare delen av andra världskriget gjorde dem till paria.

Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941. Issies - amerikansk slang för japanska invandrare
4,1
Läst september 2013