Den okända historien

Av Monica Ali

Prinsessan Diana dog aldrig. Du läste rätt, hon iscensatte sin död, men inte den vi kommer ihåg i en tunnel i Paris. 

Nej, hon försvann när hon var ute på en yacht och förklarades så småningom som avliden. 

Nu blir det en kollision i mitt huvud. All annan bakgrund handlar om Lady Di men inte den spektakulära tragiska bilolyckan. Vad blir det då med min inlevelse min tilltro till berättelsen? Jo den går ner på halvfart och där stannar den. 

Nu heter den plastikopererade kvinnan Lydia och hon har bosatt sig i en liten småstad på USAs östra sida, är hundskötare och börjar få en vänkrets. Vi får reda på hur mycket hur hon tänker på sina barn, att det inte går en timma utan kval. Men detta konstanta dilemma tar inte tag i mig. 

Så dyker en orm upp i paradiset. En brittisk fotograf som är på genomresa, får syn på Lydia och anar något. 

Det antyds också att det funnits ett problematisk beroendeförhållande till paparazzifotograferna. Lady Di avskydde dem men de medverkade samtidigt till att skapa mediebilden av henne. Det är en intressant tråd men fördjupas tyvärr inte. Finns det ingen behållning? Njae, det blir lite spännande på slutet. Faktiskt så undrade jag mycket de sista femtio sidorna hur den här historien skulle knytas ihop. Vilket inte skall avslöjas här.

Jag saknar alltså en bättre grundpremiss och djupare problematisering. Att jag tog tag i Den okända historien var för att jag har uppskattat några andra av Monica Alis böcker, framför allt Brick Lane. Sommaren i Mamarrosa var också ok men den här okända historien gjorde mej besviken.

2,7

Läst 2017

Lex bok

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och mycket instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och samtidigt försöka hantera omvärldens alla krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med en självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker för alla som vill läsa. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. 

Sara Kadefors verkar vilja utforska den moderna vilsna människan. I sina böcker. Hon har skrivit både för vuxna och ungdomar. Vår svaghet för status och att visa uppenbart snygg fasad undersöks i Fågelbovägen. Även i 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion.  Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktad förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt avstämt mot innehållet.
3,3
Läst hösten 2013

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med en rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för att undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han helst kunde slippa.

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik... Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konvertar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

 När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är nog ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått.
Denna andra hälft av boken berättas på ett annat vis. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Vad är det här för en bok? Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en aning om flykt och hunger som söker exotism och utmaningar? Fullt med kontraster, en: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det är ingen torr bok, det glimtar till av både självironi och humor. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och perspektiv. Väldigt sällan fin fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012.

4,0
Läst mars 2013