Medicinmannen

En 75-årig man ligger på en terapisoffa, minns och associerar kring sitt liv. Vi får följa med på livsresan men också en ung mans väg genom självmedicineringens toppar och dalar. I sena tonåren rids han av svår vilsenhet och ångest. Tillsammans med en grupp likasinnade börjar de testa olika droger från ”gatans apotek”. Boken Medicinmannen är delvis ett försök att svara på varför behovet av flykt är så starkt och menar att man för den sakens skull inte är en knarkare. Ett vulgärt synsätt som borde nyanseras tycker Wahl. Humanare vore att se till hela människan som den komplexa varelse hon är.

”Känslan av Olycka är vad det ytterst handlar om. I dag beter vi oss som om det är preparatet det handlar om…
…Det underliggande och övergripande rör känslor. Kemisk manipulation av känslovärldar är vad det handlar om.
… När underliggande känslor av värdelöshet, självförakt och självhat blir styrande kan självdestruktiviteten i dess olika former komma att ta över… Ytterst är det känslorna som styr och det är med känslorna vi behöver hjälp”

Medicinmannens kapitel består av kursiverade anteckningar om droger därefter följer livshistorien. Texten vrider sej som en dna-sträng, vissa av minnena är fast-etsade de försvinner inte. Underrubriken till Medicinmannen skulle ha kunnat varit: Det var inte honom de ville ha. Hans far övergav modern tidigt, hans morfar såg honom som den döde sonen Inge. Som treåring blev han isolerad på sjukhus i 28 traumatiska dagar, styvpappan Arne ville inte kännas vid honom. Frågor om hans föräldrar förföljer honom hela livet men blir under uppväxten allt med problematisk. I övre tonåren blir han narkoman. Det är känslan han vill åt, den när det lättar. Inte ruset utan när han kan kliva ut ur sej själv. Ofta tar han droger i ”sin” grupp. De kallar sej självmordspatrullen, faktiskt med en allvarlig botten.

Allt sammantaget skaver, blir otrivsel med livet och det avtar inte. Men det finns en parallell sida. En ansvarsfull och energisk man som sköter sitt jobb som lärare och som ständigt skriver. Första boken; På spaning efter växandets punkt, blev kurslitteratur på lärarutbildningarna, den följdes av böcker tänkta för tonåringar. 

Böckerna blev Mats livräddare från det att han började läsa. Alltid ha en välfylld bokhylla var ett måste, ett signum. 

Mats Wahl, 1945 - 2025 föddes i Malmö, växte upp på Gotland senare bosatt i Stockholm. Han var en mångbelönad ungdomsboksförfattare.

Ett minnesfragment och min hyllning till författaren blev ett jag skrev till honom efter att ha högläst en av hans böcker. På folkhögskolan arbetade jag som bibliotekarie, i vissa grupper hade jag ibland högläsning. Hans bok Husbonden* väckte intresse, lyssnandet var intensivt, vi satt som i en kupa det var snudd på hypnotiskt. Det försökte jag förmedla i ett kort brev till Mats Wahl. Jag vet inte om jag lyckades, fick i alla fall ett kort svar, ett artigt tack, inte mer. Men vi fick i alla fall ett svar och för er som inte har läst Husbonden, gör gärna det.

Husbonden - piraten på Sandön filmatiserades i tre avsnitt för SVT 1989 med Sven Wollter i huvudrollen, Kjell Sundvall regisserade. 

ISBN: 9789189063686

Saguenay

av Lise Tremblay
Vintern är lång, kylan biter in i själen, allt saktar ner, rentav avtar. Hur påverkas man av att bo i detta vinterlandskap?

Staden Saguenay, ligger vid floden med samma namn. Fiskare bygger hyddor på den tjocka isen vintertid.



I trakten växer två pojkar upp. Den yngste Simon har en missbildad fot. Fadern kallar honom krympling och skyr honom. Under uppväxten finns den äldre brodern Robert som stöd. Inga varma känslor för den undflyende modern, hon anpassar sitt liv efter faderns humörsvängningar.

Som äldre brevväxlar Robert och Simon mellan Quebec och Kalifornien. Robert drar sej mer och mer undan både sin fru och sin lärartjänst. I tankarna drömmer han om en stuga med utsikt över de betagande vackra bergen med  mäktiga Saguenay nedanför.



Barn behöver kärlek och omvårdnad länge. Båda bröderna lider i sviterna av bristen, särskilt Simon som vänt trakten ryggen och flyttat långt bort. Kaminen som Robert ständigt längtar till, värmen i San Diego.

Trembley synar brödernas liv som genomsyras av vemod och bitterhet gentemot föräldrarna. Men de har ändå varandra trots allt, Robert skickar lådor med böcker till Simon. Ibland skriver han brottstycken av minnen. Nere i södern möter Simon en man, den förste som lyssnar på hans historia och sakta mognar ett beslut.



Ett finkänligt närmande av oartikulerade tankar och känslor, invärtes sår. De försvinner inte trots tidens tand. Lise Tremblay dröjer i det vardagliga, undersöker, sakta frammanas konturer. Jag tycker mycket om den här boken, människokärleken och viljan att försöka förstå. Fint översatt från franskan Elin Svahn.

Lise Tremblay är född 1957 den närliggande staden Chicoutimi i de fransktalande delarna av Kanada. Det finns en myt via urinnevånarna som talade om blonda kungar norrut. Teorier finns om bosättningar vilket tolkats som vikingar, efter att ha hittat arkeologiska fynd längs vattnet.


ISBN 9789186703899

I Wienerwald står träden kvar

av Elisabeth Åsbrink

Två unga män träffas i Sverige 1944 den ene  är Otto Ullman, född i Wien 1925. Tretton år gammal sätts han på ett tåg mot Sverige och han har inte en aning om vad som väntar. Den andre är Ingvar Kamprad, jämnårig med Otto och sedermera känd som grundaren till IKEA. Akronymen står för Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, hans barndomsbygd dit Otto skall hamna om några år.

Otto har levt ett skyddat liv i ett judiskt intellektuellt hem i Wien. Ingvars farmor och farfar kom från Böhmen och bosatte sig i Småland av ekonomiska skäl, Ingvar var väldigt fäst vid sin tyska farmor. I det hemmet lästes nazistiska tidningar och i bygden bubblande det av antisemitiska stämningar som inte blev mindre av Hitlers framgångar på 1930-talet.

Det är hjärtskärande att följa Ottos första tid i Sverige. Han har hamnat med grupp yngre barn på ett religiöst barnhem i Tollarp. Han kan inte ett ord svenska och längtan hem är outsäglig. Just de här passagerna blir väldigt suggestiva eftersom Ottos brev inte finns inte kvar däremot föräldrarnas. Författaren stöder berättelsen på brevväxlingar och intervjuer. Det blir en märkligt levande skildring när man bitvis får fylla i själv, det påverkar mej på djupet när föräldrarna försöker hålla en hoppfull ton gentemot sin son men de inser när månaderna går att de är märkta. När tågen sedan går för dem är det enkel biljett.

Läser boken våren 2024 när seriösa politiska samtal är hårt ansatta, snudd på obefintliga. De första stegen för att nedmontera en demokrati är att ifrågasätta densamma. Tonen mot medier och journalister är spefull och hård från vissa håll. Jag skall inte dra fler paralleller men när jag läser ”I Wienerwald…” går det inte att undvika att se likheterna i dåvarande Tyskland och jag ryser inombords.

Texten växlar mellan vad som händer Otto i Skåne och Småland och föräldrarna, först i Wien sedan korta rader från lägren, mot slutet blir det knappa rader.

Med tiden blir Otto en duktig lantarbetare och får som artonåring plats hos familjen Kamprad. Ganska sent träffas Ingvar och Otto men då blir de goda vänner. Det här sker samtidigt som kontakten med föräldrarna upphör, frågan är hur mycket Otto anande eller förstod. 

Otaliga är skildringarna, ändå obegripligt att förstå den extrema likgiltigheten, ja ondskan. 

Boken påminner mej om det outsägliga och att vi aldrig får glömma. En solig majdag går vi in en barack i Sztutowo i norra Polen. Där ligger Stutthof, ett av de första koncentrationslägren som byggdes. På väggen stora foton, porträtt. Ett har särskilt fastnat. En man tittar rakryggad in i kameran med både rädsla och trots. Han är mycket välklädd och proper som om han lyfts direkt dit från sin vardag. Det verkar som om kontrasten och vetskapen om var han befinner sig har börjat infinna sej. Den blicken glömmer jag aldrig. Att läsa texter av överlevare är ett annat sätt att inte glömma. Hur vanliga människor skiljs ut. Bara tänk! De betraktas inte längre som människor som du och jag utan som råttor.

Stilen är saklig ja en aning sval. Med tanke på innehållet blir det isande kusligt.
En mycket bra bok ur alla aspekter, den får en stark fyra.

I Wienerwald står träden kvar vann Augustpriset i fackboksklassen 2012, det dansk-svenska kulturpriset 2013 samt det polska Kapuscinski priset 2013.

Wienerwald är ett naturområde i Österrike som sträcker sig från Wien och Niederösterreichs slättland i nordöst till Alperna åt sydväst.

Elisabeth Åsbrink, 1965, är journalist och en framstående och prisad fackboksförfattare. 

ISBN: 9789127133365

Oktober i fattigsverige

För att komma närmare sina minnen och för att få skriva åker Susanna Alakoski till sin uppväxtstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en finsk invandrad familj som har det oerhört trassligt. Men Svinalängorna var en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade om henne. Det gör däremot Oktober i Fattigsverige. 

På kortfattad kärv prosa tar vi del av både väderobservationer, notiser ur vardagen,  journalanteckningar från sociala myndigheter och mentalvården och minnen bakåt i tiden. Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten egentligen var. Oktober i fattigsverige är mer än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag och ögonvittnesskildringar visar hon hur eländigt det är på vår bakgård. Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt politiken, eller kärnan i politiken: vår människosyn. De sociala frågorna är komplexa och kräver ett gott hantverk vilket politiken bör hantera tycker Alakoski. Behöver jag säga att Alakoski är förtvivlad och förbannad?

Insprängt i texten finns citat och referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna: Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite Duras, Ernst Wigforss och många fler.

Susanna Alakoskis dagbok: Oktober i fattigsverige, skrevs hösten 2011. Det är också en skildring av vår välfärds baksida med ökade klyftor och uteliggare. Invävt är också om den utsatta uppväxten i en familj som trots att de slet hade det erbarmligt fattigt. Att ha det fattigt påverkar så mycket; självkänslan, skammen, utvecklingen, framtiden.

Men fattigdomen påverkar oss alla. Den tesen driver Alakoski och det får den här boken att glöda av indignation. Hur kan ett välmående land ha dessa problem?

Läst november 2012

4,0