Oktober i fattigsverige

För att komma närmare sina minnen och för att få skriva åker Susanna Alakoski till sin uppväxtstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en finsk invandrad familj som har det oerhört trassligt. Men Svinalängorna var en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade om henne. Det gör däremot Oktober i Fattigsverige. 

På kortfattad kärv prosa tar vi del av både väderobservationer, notiser ur vardagen,  journalanteckningar från sociala myndigheter och mentalvården och minnen bakåt i tiden. Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten egentligen var. Oktober i fattigsverige är mer än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag och ögonvittnesskildringar visar hon hur eländigt det är på vår bakgård. Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt politiken, eller kärnan i politiken: vår människosyn. De sociala frågorna är komplexa och kräver ett gott hantverk vilket politiken bör hantera tycker Alakoski. Behöver jag säga att Alakoski är förtvivlad och förbannad?

Insprängt i texten finns citat och referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna: Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite Duras, Ernst Wigforss och många fler.

Susanna Alakoskis dagbok: Oktober i fattigsverige, skrevs hösten 2011. Det är också en skildring av vår välfärds baksida med ökade klyftor och uteliggare. Invävt är också om den utsatta uppväxten i en familj som trots att de slet hade det erbarmligt fattigt. Att ha det fattigt påverkar så mycket; självkänslan, skammen, utvecklingen, framtiden.

Men fattigdomen påverkar oss alla. Den tesen driver Alakoski och det får den här boken att glöda av indignation. Hur kan ett välmående land ha dessa problem?

Läst november 2012

4,0