Hustrun

Av Meg Wolitzer

Joe och Joan sitter på ett flyg över Atlanten på väg till en stor litterär prisutdelning i Helsingfors. De har varit gifta i över fyrtio år. Joe är numera en uppburen författare och hans livs gärning skall belönas med det prestigefulla Finlandiapriset. 

Där och då bestämmer sig Joan för att nu får det vara nog, det får vara slut nu. Slut med allt, än har hon några goda år kvar, hon skall bara berätta det för Joe och tar sats. Men hon dröjer, Joan börjar tänka på hur allt började. På en litteraturkurs möter hon Joe, han är lärare. Fast gift och har barn. Efter avslöjandet flyr Joe hals över huvud och tar med sig Joan, kanske tio år yngre, till New York där de bor på ett lopphotell. Nu tre barn senare och en lång framgångsrik karriär för Joe vill Joan ha ett eget liv utan att tänka på sin make i första hand. 

Jag är mest intresserad av hur deras liv skildras i den speciella tid de befinner sig. De är som mest vitala och starka när USA har trupper i Vietnam, när kvinnorörelsen tar mark och den frigjorda tiden påverkar samhället, också familjer och relationer. Joe och Joan har växt upp i efterkrigstidens USA och får nu vara med om framgångsår även om det är oroligt. Framför allt är det Joe som beskrivs, det är Joan som är markstödet och hon som berättar. Och jag undrar om det inte är det som är idén. Skildringen av mannen som då hade sina självklara arenor där kvinnorna fanns i mängd runt om för att bekräfta och stötta. Nu är det en annan tid för Mannen.

Mot slutet kommer två överraskningar som gör att allt jag läst får en överrumplande förskjutning. Nu ser jag på Joan med andra ögon men jag undrar ändå varför hon säger den sista meningen.

Här blir jag lite besviken. Ett citat av Meg Wolitzer själv kan delvis förklara varför hon slutar boken som hon gör: Manlig makt och kvinnlig medskyldighet har alltid fascinerat mig

4,0

Januari 2017

Stoner

av John Williams.
Stoner skrevs 1965 men har först nu översatts till svenska. Den är är stillsamt vemodig till sitt väsen. Den handlar om ett liv och vad kan väl vara större, ändå är det nedtonat från första sidan.

Stoner föds i USA i mellanvästern. Ett hårt arbetande jordbrukarpar får en son som förväntas fortsätta med den kärvande torvan men en vändning sker. Stoner bör gå lantbruksuniversitet för att lära mer anser fadern. Det här är ett avsteg från traditionen och stort, en modernitet har smugit sig in, men jorden ska förvaltas och vad finns för alternativ? Beslutet är inget som diskuterats fram, hur skulle det ha gått till, det växlas inte många ord i familjen. 

I en utväxt och sliten kostym börjar Stoner sin vandring mot staden och läroanstalten. Han går i flera mil innan han får skjuts. Så börjar ett annat liv. Tanken var att efter inhämtad kunskap skulle färden gå hem igen men så sker inte. Stoner har fångats av ordet. En kurs i engelsk litteratur öppnar skikt i Stoner han inte hade en aning om att de ens existerade, han kan inte sätta ord på den starka upplevelsen han bara vet att han vill mer. Han blir kvar vid universitet, han börjar sin klassresa.

Människorna rår inte över sina liv det är helt klart. Varken Stoner, hans fru Edith eller senare hans dotter. Ändå uthärdar de. Under den osynliga press alla lever under försvinner en del drömmar, somt förhårdnar. Jag tänker att det kan vara en tanke till oss, vi väljer inte fastän vi gör val. Livet väljer åt oss och hur vi handskas med just det faktum visar vilka vi egentligen är, där innerst inne. 

Stoners liv präglas av hårt arbete och har inte många ljuspunkter men de finns, kraften i dem tar honom vidare. En av dem är kärleken till litteraturen. Ändå är det som om Stoner lever i en bubbla, han kämpar i sitt arbete men inte med livet utanför.

Boken Stoner har hyllats den här våren men jag ställer mig nog i utkanten av hyllningskören. Jag fattade stor sympati för det omsorgsfullt tecknade porträttet av personen Stoner men andra delar av boken undrar jag över, några av kvinnoporträtten tycker jag är delvis kantiga, kanske tidsandan? Ändå, jo Stoner är värd att läsa.

John Williams, 1922-1994 föddes i Texas. Han arbetade som universitetslärare och gav ut två diktsamlingar och fyra romaner.

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, anar jag likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michel Hanekes film Amour. Förmodligen har det här att göra med att jag läst och läst om Alice Munro minst en gång om dagen senaste tio dagarna.

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök vilket besannas efter att ha sett den guldpalmen- belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och änglsan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns, dem återkommer man till efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr dina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är nästan desamma som efter en Munro-novell. Skarpa porträtt, insiktsfullt och ibland blottas skrämmande bråddjup. 

Ha helst någon eller några i din närhet som läst/sett samma, som du kan tala med efteråt, jag lovar det förstärker upplevelsen och behovet av att fundera finns verkligen.

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år,  gör helt strålande insatser i filmen Amour.

4,9

Sett och läst november 2013