Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, anar jag likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michel Hanekes film Amour. Förmodligen har det här att göra med att jag läst och läst om Alice Munro minst en gång om dagen senaste tio dagarna.

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök vilket besannas efter att ha sett den guldpalmen- belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och änglsan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns, dem återkommer man till efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr dina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är nästan desamma som efter en Munro-novell. Skarpa porträtt, insiktsfullt och ibland blottas skrämmande bråddjup. 

Ha helst någon eller några i din närhet som läst/sett samma, som du kan tala med efteråt, jag lovar det förstärker upplevelsen och behovet av att fundera finns verkligen.

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år,  gör helt strålande insatser i filmen Amour.

4,9

Sett och läst november 2013