Ode till Beckomberga

Inkännande, poetiskt. Noll socialrealism fastän det handlar om människor på samhällets skuggsida. Det utspelar sig de sista åren när det fortfarande fanns stora mentalsjukhus i Sverige. Här kunde tusentals människor bo, en del kom aldrig ut igen. För sköra föra att kunna leva på andra sidan murarna.

Sköterskor med stora nyckelknippor, låsta grindar och avdelningar. Och så människor som inte vill till det andra, till den påfrestande verkligheten där ute. 

Jackie är fjorton och hennes pappa Jim finns på Beckomberga. Det är något med mamma Vita, att hon bara försvann. Hon gick utan förvarning ut i vattnet. Detta sår, gap, denna svärta plus att Jim är oförmögen att leva utan droger gör att han är ständig gäst på B. Jackie besöker honom så ofta hon kan, året runt tar hon bussen. Hon lär känna andra patienter och rutinerna. Just detta är böjligt skildrat och glimtar bakåt kring Vita och Jim gör det än mer flytande.

Jim dricker, men alkoholen hjälper inte längre. Jim har ett svart stup inom sig

Jackie träffar en man, en annan patient och de har någon slags förhållande. Ömsint, verkar det inga övergrepp.

Det är också om livet, för stort, för svårt för mycket att tackla. Skörheten får inte rum där ute, utanför murarna. Men banden mellan människorna är ändå det starkaste, de kommer man inte undan. Mellan Jackie och Jim finns ett starkt band under vissa år. När hon är vuxen ser hon honom ramla full ner i en snödriva men går ändå inte fram till honom. Är detta en bild av varför det var "bättre" att vara inlåst. Det går ändå inte att leva därute?

Från 1932 till 94 fungerade Beckomberga som ett av Sveriges större mentalsjukhus. Vad har hänt med alla de som skulle behövt stöd? 

Alla blev väl inte institutionaliserade fastän det antagligen var lättare att leva där än utanför i skräck,

Stridsberg skriver att dessa år sammanföll med välfärdsåren. Samtidigt utvecklades psykofarmakan. När välfärdsbygget bromsade in och medicineringen tilltog, revs mentalsjukhusen. Jag minns att det fördes en stor diskussion, kanske var den ideologiskt färgad om; vad är mentalsjukdom egentligen? Ja efter några år fanns inte detta stöd för vissa av alla dessa sjuka.

Drömsk, ett skört och vackert språk. 

Sara Stridsberg

3,8 av 5

Läst i maj 2016

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.
Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
4,0
Läst augusti 2015