Min är hämnden

av Marie NDaye
Advokaten Maitre Susane får besök av herr Principaux vars fru sitter i häkte i väntan på rättegång. Hon är högst sannolikt skyldig till att ha dödat deras tre barn. 

En yttre eller inre intrig?

Bara vetskapen om brotten gör att pulsen höjs och blockeringar slår till. Hur kan ett sådant brott bara vara möjligt? Men fokus vrids åt sidan för att ingående studera de olika huvudpersonerna; deras tankar och inbördes förhållande men framför allt deras attityder och hur de skiftar i samspelet med varandra. Vad som tänks men inte sägs.

Olust och oro infinner sig. Saklighet hade varit på sin plats inför det oerhörda; är Madame Principaux skyldig? I stället följer vi advokatens tankar som virvlar kring vad hennes föräldrar ska tänka och säga och varför hennes hemhjälp inte verkar respektera henne. När advokaten, på grund av privat trassel och misstankar om vad hemhjälpen hemlighåller börjar det gunga. En surrealistisk situation uppstår som Maître Susane inte har förmåga att ta sig ur. 

Själva sakfrågan hamnar alltså vid sidan och fram träder ett antal människor med svårigheter eller dolda avsikter. Outtalade förväntningar punkterar alla eventuella möjligheter till vettiga samtal. 

Kvinna på gränsen till sammanbrott

Kanske handlar texten egentligen om hur kärlekslöshet i hemmet skapar missväxt. Utan bekräftelse och kärlek formas flickan som sedermera blir advokat till en orolig själ som inte vågar fatta de beslut som är bäst för henne. Det ständiga sökandet efter föräldrarnas godkännande har gjort henne till en opålitlig person när det gäller moraliska beslut. Härvan hon hamnar i visar på detta och när hon inte kan ta sig ut bryter hon samman.

Hur berättas denna trassliga historia?

När personerna väl talar, märk väl inte samtalar, väller ordmassorna fram och nöter på mitt förnuft. Ibland anförs meningarna i långa stycken som börjar med för eller men vilket får en nästan hypnotisk effekt på läsaren. Jag hamnar i ett luddigt tillstånd som vaggar in mej i en bubbla. 

Vad synas?

Hur beskrivs miljön, denna vinter i Bordeaux? Ja att författaren valt en kylslagen fond med isiga gator, där Maître Susane dessutom halkar och slår sig svårt, kan tyckas övertydligt men bilden biter sig ändå fast. Hon har tappat fotfästet. 

Och i familjen Principaux? Har mannen successivt isolerat sin fru och därmed sakta orsakat ett förfärligt sammanbrott. Hans mål var att få ha sin fru för sig själv. Brottet som begåtts var kanske en hämnd gentemot Monsieur Principaux, en Medea.

Människorna är ständigt upptagna vid status och social ställning. Position och ägodelar är det som skall visa vem du är. Verkliga förtroendefulla samtal mellan människor existerar inte. Är det bland annat därför maitre Susanes självbild vacklar?

Den bortvända blicken

Att som hemhjälpen försöka skapa sig en framtid i ett nytt land genom att vara mer eller mindre osynlig göder avund kanske också ilska vilket leder till falskspel. Tätt under ytan ligger vreden och pyr.

Stämningen påverkar mej. Ifrågasättandet och senare en ambivalens kring allt och alla. Men kvar står titeln: Min är hämnden. Ja om detta är ett grekiskt ödesdrama i modern tappning kan det bara handla om mamman Marylenes hämnd.

Krypande kuslig, skärskådandet av vår egoism som skapar en oförmåga till empati både personligt som globalt plan. Ja här sitter jag med mina idéer och då påpassligt avslutas boken med orden: ”Vi tror oss veta nu, och ändå säger vi till oss själva: Men tänk om jag tar fel"

Min är hämnden kan säkert funka som bokcirkelbok där deltagarna kan ge än fler infallsvinklar. Trots det intrikata välskrivna romanbygget blir det bara en trea. Det blir för mycket introspektion och ifrågasättande som bygger på osäkerhet. Det blir halkigt, jag får inte riktigt grepp. En sista undring; beskriver Ndiaye ett välstånd på bräcklig grund, den bygger bland annat på tidigare (och nuvarande) plundring vilket gjort oss till cyniker? 

Marie NDiaye är en fransk författare och dramatiker född 1967.

ISBN: 9789127176775

En kvinnas frigörelse

av Édouard Louis

Utan att ha läst de tidigare böckerna om uppväxten i norra Frankrike, tar jag mej an boken om Edouard Louis mamma. Han hittar ett foto på en ung kvinna och kan nästan inte känna igen henne, han anar ett framtidshopp i utryck och blick, hur hade det inte kunnat bli?

Då; de lever i en by där man passar på varandras olycka, ingen vill hamna längre ned på den sociala skalan. De har ingen bra relation hon upplever honom som udda ”varför kan du inte vara som andra”. Idag ser han det som ett uttryck för den leda och hopplöshet hon själv levde i, en hemmafru utan möjlighet att välja eller bestämma något i ett hem där utbrotten ständigt låg på lur och våldet tätt under ytan. Boken är bitvis tung och sårig, relationen till mamman är smärtsam. Barnets egocentricitet och stundtals totala oförmåga till empati är iskall. Hans pockande behov gör honom elak, han trampar på sin mamma. Ovärdigt men han fattar inte, ser inte förrän nu. Det finns en oförsonlighet i hemmet och trots att hans beteende är för jävligt inser jag att det hänger ihop med hans instängdhet och kanske är reaktionerna början till ett uppbrott.

Edouard Louis anses som en politisk författare och jag kan mellan raderna känna en klarsyn trots att han har upplevelserna tätt under huden. När frustrationen tas ut på de närmaste går det inte att komma förbi tankar på det sociala arvet. Edouard Louis menar* att vi lever i en extremt våldsam tid; rasism, homofobi och polisvåld, något vi måste förhålla oss till vare sig vi vill eller ej.

Titelns frigörelse sker först när de fem barnen är vuxna. Trots att hon inte har några medel stänger mamman äntligen dörren till hopplösheten och våldet.

Boken är ett stycke inkapslad dynamit i ett litet omfång. Skrivet med kluvet hjärta blir det smärtsamt. Edouard Louis har av vissa ansetts som självupptagen. Varför döma? Det här är en naken text och nu när han har fast mark under fötterna gör han avbön. Han har fått perspektiv och upprättelse tack vare sina ord. Fattigdom utarmar människor och påverkar hur man ser på sin omvärld. 

En kvinnas frigörelse får en trea för en modig text med ett satans driv. 

Èdouard Louis, är född 1992 i norra Frankrike, hans födelsenamn är Bellegueule men både mamman och sonen byter namn senare.

Första boken ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” skrev Èdouard Louis som tjugoettåring

* Babelintervju hösten 2022

Citat

”Jag var så van vid att se henne olycklig hemma att jag uppfattade lyckan i hennes ansikte som stötande, ett bedrägeri, en lögn som jag så snart som möjligt måste avslöja”. 

”Hon var förödmjukad men hade inget val eller trodde sig inte ha det. Gränsen däremellan kan vara svår att dra, och hon stannade hos honom i tjugo år”

”Nu när jag inte längre bodde med henne var det enda jag såg i hennes liv våld. I min nya värld behandlades inte kvinnor som min mor blev behandlad och hade blivit  behandlad, eller som andra kvinnor i byn blev behandlade" 

"Folk ger benämningar på andra, vilket skapar motsättningar, vilket skapar våld”

ISBN: 9789146238508

Främlingen i huset

av Sarah Waters

England Warwickshire ungefär i slutet fyrtiotalet.

Faraday är distriktsläkare, hans föräldrar har slitit för att han skall kunna ta detta rejäla kliv uppåt. Så möter han familjen Ayers; frun, Caroline och Roderick bor på områdets gods Hundreds Hall, den fina familjen som alla i bygden en gång högaktat, nigit och bockat för. 
Men en ny tid randas även för Ayers. Det moderna bejakas av byggherrar och Faradays kollegor ser fram emot en sjukvårdsreform. 

Faraday bär på ett mindervärdeskomplex gentemot det ståndsmässiga och särskilt familjen Ayers. Hans mamma tillhörde husets tjänstefolk när han växte upp. Nu finns det knappt några anställda alls, huset förfaller och det går inte att dölja förödelsen.

Faraday blir en dag kallad till Hundreds Hall och minns när han som pojke fick stå bakom ett draperi och titta in det andra livet, det han hölls utanför. Han har alltsedan dess haft en djup fascination för det grandiosa husets skönhet och nu får han beträda det på nästan samma nivå som familjen. Med tiden blir Faraday mer och mer involverad i familjen,

Allt beskrivs utifrån Faradays synvinkel och hans minnen. Här kan jag inte låta bli att tänka att Faraday påverkar händelseförloppet på ett intrikat vis. Han beskriver sig själv som en rationell vuxen person men eftersom han är sorgligt obevandrad i själens mysterier kan det vara saker vi aldrig får berättade eftersom det är Faraday som håller i pennan. Oförklarliga saker börjar sakta hända familjen och med godset.

Spänningen ökar dramatiskt mot slutet, nästan mot det groteska och visst undrar man vad som hände den där natten när Caroline föll och dog. Läsaren invaggas i att tänka på Faraday som den vänligen omtänksamme doktorn. Just det är skickligt konstruerat av Waters. Men doktorn har visat prov på en delvis hänsynslös sida tidigare när han ville övertala Caroline att deras kommande giftemål är det enda rätta. Att han gripit in eller ska man säga nästlat sig in med sina ordinationer om vila och medicinering. Att han gömmer sig bakom oförvitlighet och får indirekt stöd för den vid coronerns förhör eftersom coronern hör honom som sakkunnig, inte som misstänkt. En form av omedveten gaslightning?

Var han verkligen kär i Caroline eller var det bara oförlöst revanschlusta? Han känner åtrå men han lustar också till huset och att bli dess ägare. Familjens beroende av honom som läkare stiger honom åt huvudet och han fantiserar friskt och suggererar fram önskedrömmar. Maken till beskäftighet gentemot Caroline, han tror han vet vad hon behöver, han styr och ställer och menar att det är för hennes bästa. Inte en gång har de ett vettigt samtal så att han får veta hur hon verkligen tänker. Kanske var tidsandan sådan, att det var familjeförsörjarens rätt att bestämma till höger och vänster. Här spelar jagberättelsen en stor roll eller är det så att huset har en själ som är så starkt förbundet med familjen att det agerar för att bidra till förfallet? Vem som är Främlingen i huset finns det fog att fundera över.

Det blir som en grekisk tragedi, alla dör mot slutet. På sista sidorna står huset fortfarande kvar, nu stilla - inget ont sipprar längre ut. Faraday har nyckel men inget ägande, ingen vill köpa det förfallande huset. Han spikar lite, sätter hink där det droppar, självklart otillräckligt. Men han kan härja hur han vill nu, ingen underdånighet längre, inga skamkänslor för att han är från en lägre klass. Hans dyrkan till huset kan han inte släppa.

Det är aldrig trevligt att som läsare tvingas byta och bryta en sympati man fått till en person. Faraday har haft en hel bok på sig att tala om hur osjälvisk han är. Men det kan ju också vara så att huset är ett spökhus som andas ut när familjen eliminerats. Att det nöjer sig med att sakta förfalla vilket verkar paradoxalt om nu husets själ har en vilja.

Bokens smärtpunkter: Moderniseringen krackelerar klassamhället, omedvetna känslor och suggestion, klassförakt och mindervärdeskänslor, hävdelsebehov och omedveten dominans. 

För att texten fick mej att försöka tänka utanför själva berättelsen och för att Sarah Waters är en grym berättare - skickligt blottar hon en överklass med osteoporos* - får Främlingen i Huset en stark trea.

Sarah Waters, född 21 juli 1966 i Neyland, Pembrokeshire i Wales, är en brittisk författare.

* Benskörhet, skelettet urlakas

ISBN: 9789127142190

Paradais

av Fernanda Melchor
Fonten på bokomslaget är rak något komprimerad och uppåtsträvande. Titeln är avstavad Para - dais, är bindestrecket en avbruten pil? Bokstäverna är en aning genombrutna och svävar ovanpå en luddig bild möjligen av körsbärsblom mot en blågrå botten, från höger ett bländande ljus. Det finns ett veck i bilden och kanterna är trasiga, kanske har någon rivit ut och sparat. Omslag är sällan oväsentliga. Grafiska formgivare är som musiker, de sätter stämningen - tonen. 

Nu skall jag inte tolka in för mycket men eftersom jag är ställd av innehållet i Paradais sneglar jag på omslaget som om jag bad om hjälp att förstå, jag är i behov av stöd och letar tecken. 

Bokens början: Tropisk hetta, flod, samhällen med extrem rikedom och dito fattigdom. De rika är omslutna av murar och innanför arbetar de som bor utanför. Ojämlikhet, orättvisor. Polo är ångestriden och berättar ryckvis.

Två nästan jämgamla killar super till vid flodkanten, de har inte mycket gemensamt. Polo måste arbeta som parkskötare. Franco några år yngre bor (hos sina farföräldrar som straff för att han misskött sig) innanför, bortskämd, porrmissbrukare och kan inte sluta tänka på vad han vill göra med den sexiga grannfrun.

Språket flödar av äckel, svordomar, rädsla och våld. Polos tankar strömmar och jag får inte en lugn stund eftersom intrycken rinner längs sidorna, det är sällan punkt vilket gör att det nästan inte går att sluta läsa. Här finns ett märkligt magiskt sug.

Så här kan det låta när Polo nyligen har har träffat den bortskämde Franco;

”.. Inte i dina blötaste jävla drömmar! tänkte Polo, och satte röken i halsen medan han försökte dölja ett leende och den fete framhärdade i sin tankeonani, varpå Polo återgick till att ägna sig åt nöjet att supa sig full, för ju mer skit det svinet snackade desto mer målmedvetet kunde Polo ge sig i kast med drickat och så hade det varit ända sedan början, från och med den första fyllan tog sig ihop,” 

Det skiktade samhället är dominerat av en gängstruktur som går långt ner i åldrarna. I Paradais omnämns de som ett reellt hot. Polo och Franco är inte vänner de har bara råkat hamna på samma plats och bär på stark frustration fast av olika anledningar. De tvingas till olika saker och har inget eget handlingsutrymme. Tvång och ofrihet plus svallande hormoner - en dödlig cocktail. Jag försöker ta ett steg tillbaka. Varför fortsätter jag att läsa och vad är författarens intention?

Läser en intervju med Fernanda Melchor i The New York Times där hon menar att konst skall göra ont, ge sår. Att det inte är hennes uppgift att beskriva sitt land, hon är mer intresserad av vad våldet gör. Kan det handla om att väcka de klassiska frågorna om ansvar och moral? Är du någon gång befriad från ansvar?

Nu efteråt - jag avslöjar inte allt som händer - är jag på helspänn. Jag försöker bortse från den kvardröjande olusten och jag undrar återigen hur man pallar som författare att gå in i pojkarnas förvridna tankar. Mexiko har enorma klassklyftor och man har inte fått bukt med kriminaliteten. Fernanda Melchor har sagt att det råder ett lågintensivt krig i Mexiko. Är Paradais en undersökning i det lilla och som sådan en spegling av tillståndet i landet?

Min enkla tanke - ju större klyftor, ju större ojämlikhet på alla plan, ju mer våld blir det. Om den strukturen biter sig fast, Gud hjälpe oss. I den tanken vill jag inte fastna, vi måste kunna ge unga människor hopp och utan kärlek och kunskap kan det gå illa, och det måste finnas en bastrygghet i landet du bor. Fernanda Melchor är skoningslös och skicklig det råder det ingen tvekan om det och för det får Paradais en välförtjänt fyra. Jag måste skilja på vad jag känner och vad jag kan konstatera, med sinnena på helspänn och omskakad lägger jag ifrån mig Paradais. 

Fernanda Melchor är journalist och hyllad författare, född 1982 i Veracruz, Mexiko. I skrivande stund, 2022, bor hon i Berlin.

Hanna Nordenhök har gjort en hyllad översättning av Paradais och @Liljemärker står för den lyhörda formgivningen 

ISBN: 9789189175761

Kvinnor och äppelträd

 Av Moa Martinson
På biblioteket stod de sida vid sida, Moas och Harrys böcker. De var gifta i elva år (1929-1940) och i Moas stuga skrev Harry ”Nässlorna blomma” något som rörde upp mycket inom diktaren. Kanske en bidragande orsak till att Harry rymde. Han reste sig en dag från arbetet ute på åkern och bara gick. Under lång tid visste inte Moa var han fanns, hon t o m efterlyste honom i radio den enda möjligheten att nå över hela landet på den tiden.

Kvinnor och äppelträd kom ut 1933, men här finns inga spår av Harry. Handlingen ligger i början av seklet och handlar delvis om henne själv men den är som Moa själv skriver  i förordet ”.. baserad på gammal, muntlig tradition jämte självupplevda händelser. Jag anser att man kommer sanningen närmare i en roman än i en biografi. I biografin talar man sanning, men man kan inte av hänsyn till släkt och bekanta skriva hela sanningen…” 

Och en blandning historier är det och glimtar av ett mycket fattigt Sverige. Men det är inte bara elände. Moa kan skriva så vackert om naturen, vänskap och hon ser barnen. Och allt börjar med mor Sofi och den berömda badscenen i bakstugan. Två generationer senare möts Ellen och Sally, båda härstammar från mor Sofi. Det är tärande hunger och krig samtidigt letar sig elektricitetstrådar ut till landet.

Moa föddes 1890. Här undrar jag om någon som är född 1990 skulle tycka att boken har något att säga dem? Glappet är kolossalt, välfärdsåren fram till 1980-talet raderade ut de värsta orättvisorna. Kanske för en som är genuint intresserad av kvinnors historia, och kan överse med den tidens uttryck och språkliga vändningar, kan komma till bokens kärna. Alla sliter men mest kvinnorna och då menar jag både fysiskt och mentalt eftersom de är så beroende av männen. Få hade sin egen inkomst och hur skulle de kunna, barnen kom tätt. Rösträtt, rätt till utbildning, egen inkomst och preventivmedel så självklart för de som växer upp idag. Det fanns knappt på kartan för fem generationer sedan, hisnande. En annan hämsko är det trångsynta  och vidskepliga. I små händelsefattiga byar är skvallret oljan i maskineriet. Ingen kommer undan och ve den som utmärker sig det minsta lilla. Både män och kvinnor sprider rykten. I slutet av boken dyker radion upp och vidgar världen något. 

Moa Martinsson säger i förordet att ”Kvinnor och äppelträd är nog en av mina så kallat fränaste böcker och väckte ett visst uppseende när den kom ut” Hon var frispråkig och orädd Moa, en föregångskvinna och för dem var livet en lång uppförsbacke. Hon hade både klasskänsla och klassmedvetande och glädjande nog fick hon se att de första stegen i välfärdsbygget hjälpte kvinnor och barn. Det är svårt att sätta ett omdöme på en svensk klassiker som betytt så mycket för så många. Jag landar ändå i en trea på grund av det stundtals tjorviga språket men en fyra för elden, humanismen och det poetiska. Moa Martinson dog 1964.

ISBN: 9789177817925

Lördag

Av Ian McEwan

För femton år sedan gick diskussionerna höga om Irak och om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller ej. Detta var i svallvågorna av 9/11 och USA hade med sina allierade stora planer på en invasion av Irak. England var ett av dessa allierade länder. Massdemonstrationer planerades en lördag i Londons centrum.

Mycket tidigt denna morgon vaknar Henry Perowne i sitt hus i centrala London. Något har stört hans sömn och han gläntar på gardinen. Han är van att höra och se plan som skall landa på Heathrow men planet har ser nu beter sig annorlunda. Han fryser till när han ser en ljuskaskad. Han blir kall och villrådig. Väntar sig att se och höra en eldstorm men det är tyst. Västvärlden är klart påverkad av 9/ll.

I köket får han någon timma senare reda på att ett utrikes plan misslyckats med sin landning, fler detaljer avslöjas inte. Rädslan vill inte försvinna men han lugnar sig. Perowne har fullt program denna lördag, familjen skall återförenas och han skall laga en fiskgryta. Dessförinnan skall han spela squash och hälsa på sin mamma. 

Ute på gatorna samlas tusentals demonstranter vilket påverkar Henrys bilfärd till fiskaffären. I röran kommer han åt en annan bil. Tre stöddiga killar omringar honom. Ledaren Baxter är på väg att ge Henry en rejäl omgång när Henry börjar tala med Baxter som om han var en av hans patienter på sjukhuset. Perowne har sett symtom som kan vara Huntingtons sjukdom, förr sa man danssjukan, en neurologisk sjukdom som leder till för tidig död. Slagsmålet avstannar, Henrys ord fångar Baxter men hans kumpaner drar iväg. Hör av dig jag kanske kan tipsa om en läkare säger Henry och går. Senare är det bara blåmärket som påminner honom om händelsen. Men det kommer att visa sig att Baxter inte tar lika lätt på sammandrabbningen.

McEwan älskar att borra sig ner i olika fackområden, denna gång är det neurologi. Henry är en av de skickligare neurologerna i London, vi får till och med vara med om en operation och titta in inuti ett huvud. Den bilden är lika övertydlig (för handlingen) som smärtsamt kuslig, vilken total överlägsenhet Henry Perowne har i den stunden. Makt är ett tema i boken, upprättelse ett annat. Det kommande kriget innehåller dessa element. Jag dras med, blir engagerad och njuter av de välformulerade resonemangen och av dramatiken som uppstår senare på kvällen. Vill inte avslöja för mycket här.

Som alltid skriver McEwan strålande. Här blandas politik, medicinskt kunnande med etik och föräldrakärlek. Han gör det med bravur. Men denna gång är det något som gnager efteråt. Perowne tillhör de priviligierade och visst förtjänar en människa som räddar liv ett gott dito. Men det är något med synen på den andre, en knivsudds överlägsenhet som stör mig.

Lördag får ändå 4,6. Väl godkänt alltså som alltid med McEwan

Mödrarnas söndag

Av Graham Swift

Kan någon förstå hur det känns att för första gången i sitt liv få sätta sig var man vill eller dricka direkt ur en ölflaska? Jane Fairchild vandrar naken igenom det stora huset. Hon strosar runt, öppnar dörrar och tar in allt vad hon kan för hon vet att hon aldrig kommer att vistas i det här huset igen. Idag är hennes dag. Hon är fri. Och för en stund sedan försvann hennes älskare och lämnade huset helt och hållet till henne för en timma eller kanske två. Att hon över huvud taget är ledig beror på att det är den dag på året då tjänsteflickor får en ledig eftermiddag för att besöka sina mödrar. Därav Mödrarnas
söndag, som senare har blivit till Mors dag (fast det finns fler betydelser av Mothering Sunday). 

Jane är 22 år och husa, inte i Upleigh huset hon befinner sig i för tillfället. Nej hon bor och arbetar i Beechwood några kilometer bort och ingen, ingen vet att hon är här.

Trots att hon nyss tagit farväl av sin älskare, som hon kanske aldrig mer skall möta, känner hon sig märkvärdigt frimodig och lycklig. Det är som att en dörr öppnats för henne och denna frihetskänsla dröjer hon vid genom att ta huset i besittning. Det förbjudna. Att en hushållerska naken kliver omkring som om allt vore hennes. 

Det är ingen hunsad flicka, som så småningom låser huset och cyklar iväg på småvägar för att ingen skall se henne. Hon vet det inte än men hon är på väg. Bort från tvång, nigningar och slit. Och kanske var det här i vårljuset en känsla av något mer föddes.

Året är 1924 och i England lider familjer av sviterna efter första världskriget, många unga män förlorades och inget blev sig likt. Men nu är det en tidig vårdag och de burgna familjerna har tagit bilen ut på landet för lunch, tjänstefolket är ju lediga.

Kärleksmötet och allt kring det är en stor del av boken men hamnar ändå i bakgrunden av vad jag tror att bokens uppsåt är. Jag tror att det handlar om vikten att göra orden till sina och att växa, förstå och bli säker. Om vikten av ords betydelse och berättelser skriver Swift:

Det fanns också ett annat ord - ”fiktion” som kunde te sig som själva motsatsen till sanning ”Ren och skär fiktion!” Ändå kunde något som var helt och hållet fiktion också rymma - och det var själva kärnan och mysteriet i saken - sanning.

Mödrarnas söndag visar hur en kvinna sakta kliver ut i livet och det tack vare orden, mycket tack vare Mr Niven som lånade henne böcker och kanske också för att mannen hon mötte den där speciella söndagen alltid mötte henne med respekt.
Den första bok jag läste av Graham Swift var Våtmarker (Waterland).  En så stor upplevelse att jag inte kunde läsa något annat på ett par veckor.

Ett kort samtal i BBCs Open Book. Själva radioprogrammet är indelat i kapitel, mycket föredömligt, och det börjar med Graham Swift om Mothering Sunday

Läst januari 2018

Ormen i Essex

Av Sarah Perry

Efter tio sidor är jag fast. Kanske är det igenkännandet, här finns en fläkt av Dickens, Austen och andra goda engelska författare som vet hur en berättelse skall fängsla och fogas ihop.

Och visst blir man nyfiken på vad för slags orm det handlar om? En bedragare eller rent av en riktig orm och att döma av det suggestiva omslaget tror jag det kommer att det vara en del skräck eller spänning med. Ett väldigt vackert omslag för övrigt och tankarna går till William Morris. Den viktorianska tiden verkar vara en ständig inspirationskälla för olika slags berättelser.

Handlingen är förlagd till östra England, Essex, ca 11 mil nordost om London. När det gäller tiden blir jag osäker, Londons tunnelbana nämns (den äldsta i världen f ö, invigd 1863) men även bilar och här blir jag förbryllad. 

Den nyblivna änkan Cora Seaborne hälsar på vänner i Colchester och grips av naturen, havet och inte minst människorna hon träffar. Här vill hon stanna med sin märklige son och sin robusta sällskapsdam för att om dagarna ströva omkring och leta fossiler. Men i byn utanför staden, Aldwinter dit hon sedermera flyttar, florerar rykten om övernaturligheter. Det talas om ett väsen som ytterst sällsynt kan anas mer märks dess framfart på nätterna. En man hittas oförklarligt drunknad en nyårsnatt, djur och båtar har försvunnit, och nu finner folk tecken mest hela tiden. Barnen hålls inne och att prästen predikar tilltro till förnuft och den allsmäktige tycks inte hjälpa. Vidskepelsen har tagit grepp om hela byn. Inte blir det bättre av att Cora vill söka fossiler i flodens mynning, inspirerad av Mary Anning som hittat rester av en sjödrake i Cornwall, och hon vill berätta om dessa förhistoriska varelser för skolbarnen. I stället för ett tillfälle till upplysning får mötet en motsatt effekt. Barnen skrattar hysteriskt och allt slutar i total villervalla. Förnuft ställs mot känsla, vidskepelse kontra vetenskap. Vissa vill förändring andra biter sig fast i religion och konservativa värderingar, det bestående.

Boken är rik på starka karaktärer, snirkliga förvecklingar, historiska bakgrunder och instuckna hintar om övernaturliga ting. Här finns också ett starkt litteratur- konst- och idéhistoriskt intresse och det är härligt att plöja fram i Essex leriga jord där dimman kan dölja det som ännu är oupptäckt. Även Keats blå blomma fläktar förbi, romantiken är slitstark.

Här talar Sarah Perry själv en stund om sin bok. Och hon nämner vänskapens olika skepnader. Javisst, det är ju ett starkt tema, hur kunde jag missa det? Men det är en rik bok med många skikt och av det skälet tror jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok.

Angående Mary Aning som är nämnd här ovan så har Tracy Chevalier skrivit en fin bok om hennes passion i att leta fossil, Okända väsen. Hur Mary Anning kom att bli en fossilletare är verkligen en speciell berättelse, läs gärna Okända väsen.

4,5 
Läst februrari 2018

Tant Safiyya och klostret

Av Baha Tahir

Bokförlaget Tranan ger ut böcker från nästan världens alla hörn. En välgärning för den som vill komma upp ur det anglo-amerikanska diket. Baha Tahir kommer från Egypten, född 1935, och hans historia  är en sällsam mix av gammaldags sedelärande berättande, med avstamp i ett traditionellt samhälle, samtidigt en skildring av det traumatiska sexdagarskriget 1967 då landets flygvapen slogs ut i en raid av israeliska styrkor. I ett snäpp har ett skalv för alltid förändrat landet.

I centrum finns en familj med gott rykte i en by söder om Kairo. Pojken i familjen har ett hedersuppdrag han levererar söta kakor till klostret och till tant Safiyya, en släkting till familjen. Klostret aktas högt i området. Här talas inte om någon schism mellan muslimer och kristna, de har ju samma profeter. 

En kärlekshistoria hamnar snett och hela bygden påverkas. Brytningen mellan klansamhället och modernitet finns med även en parababel till berättelsen om Judas svek. Släkten är den starkt sammanhållande faktorn, nästan alla är kusiner med alla. Nya pålagor från statens administration märks knappt förrän konflikten i byn går överstyr. 

Kvinnornas roll är inte i centrum men de är ändå närvarande. Pojkens systrar vill studera och bort från det instängda och lyckas med det.

Jag tycker mycket om hur Baha Tahir tvinnar ihop sina trådar och som spänns vartefter med små men effektiva medel. 

Kort om författaren Baha Tahir från Världslitteratur, som är en skattkista för den som vill vidga sina läsäventyr, med massor av författartips och info om olika kontinenters litteratur.

Boken är kort, 127 sidor, välbehövliga ordförklaringar finns. Jag valde ett engelskt omslag i s f det svenska som jag upplevde som intetsägande.

4,2

läst juni 2017

Min fantastiska väninna

Del 1 Barndom och tonår 

Jagberättaren Elena Greco bor i ett arbetarkvarter i Neapel. Berättelsen börjar gissningsvis på 50-talet. Det är väldigt fattigt och någonstans i boken när Elena blivit nästan vuxen konstaterar hon att fattigdom gör människor elaka. Vi får se många prov på småsinthet men det som rinner som en varm och obändig röd tråd igenom boken är den mycket speciella vänskap som finns mellan flickorna Lina - fast Elena kallar henne för Lila - och Elena.

De är lika gamla när de möts på den smutsiga bakgården. Elena dras till Lila, hon är fascinerad och kan inte förklara varför, speciellt som Lila är bakslug och lite elak men djärv. Hon vågar saker, säger saker och är oförutsägbar. När de börjar skolan pratar de mycket, bland annat drömmer de om att en gång skriva böcker och bli så rika att man får bära hela kistor med guldmynt till dem. 

Båda är arbetarungar men Elena fortsätter i skolan när Lila tvingas arbeta hos sin far skomakaren. När Elena berättar om vad de läser i skolan, latin, grekiska mm visar det sig att Lila också kan en hel del grekisk grammatik. Svaret kommer en dag när Elena följer efter Lila och ser att hon besöker biblioteket. Man får bara låna två böcker så Lila har sett till att alla i hennes familj fått lånekort (vilket de inte vet om) Lilas familj får pris för att ha lånat mest på biblioteket det året. 

Lila har alltså en alldeles säregen begåvning för inlärning, men även annat, hon är duktig på att rita och hon försöker förstå de märkliga strukturer som alla verkar fångade i. De mönster som hennes familj klibbat fast i. Det går inte komma loss från förbud, avundsjuka och våld. Det är väldigt mycket våld i hemmen. När ilskan kokar över kan föremål komma flygande ur fönstren och att ge sina barn stryk är mer en regel än undantag. De olika familjerna kämpar på var och en på sitt sätt men där finns två som skiljer sig från menigheten och det är de med makt. 

Moderniteten trycker på. Tillväxten når till slut även de fattiga kvarteren som rustar upp affärer, bilar och vackra kläder blir något åtråvärt. 

Allt våld påverkar så klart både flickor och pojkar. Pojkarna skall skydda sina systrar framför allt för vanära. Om flickorna överträder gränserna blir skammen monumental. Hedersvåldet är alltså inte så långt borta. Men pojkarna är också fast i en ond cirkel av att vara tvungna att agera, ofta med våld och sedan skruvas spiralen vidare. 

Detta ser Lila och vill göra något. I första hand se till att hennes bror kommer vidare och får göra något han är stolt över. Lila ritar en sko och visar den bara för sin bror Rino. I hemlighet gör de ett par herrskor som är moderna. drömmarna stiger Rino åt huvudet och han ser hur han skall bli lika rik som bröderna Solara, som trakasserar gatan. Alla vet att pengarna den familjen har bygger på de fattigas lån, delvis en ockerverksamhet.

Elina fortsätter i skolan, delvis för att hon blivit uppmuntrad av lärarinnan Oliviera. Vilken även försökt uppmuntra Lila. Ganska snart begriper Elena att Lila ligger långt över Elena i snabbhet och intelligens. Detta ger upphov till avundsjuka men sporrar också Elena länge länge. Trots att Lila tvingas avstå från studier bär Elena med sig en känsla vilken inspirerar henne. Men i botten finns en revanschlust. Trots dessa solkiga sidor har de kvar sin vänskap. Hindrad av arbete och att de går olika vägar men ändå finns den kvar. 

Lila är den fula ankungen som blir den vackra svanen i kvarteret som nästan alla killarna trånar efter, Men det hade inte varit Lila om hon bara hade nöjt sig med ytan. Hon har planer trots tillvarons begränsningar. Hon vill att hennes familj skall komma längre och hon vill bort från trältillvaron. 

Trots att Lila är något av en fritänkare, hennes energi och svada skrämmer och fascinerar hela kvarteret kan hon ändå inte bryta sig ur helt. De mäktiga familjerna, hederskulturen och släktbanden gör att total frigörelse är otänkbar. Att helt bryta sig ur finns inte. Pengar verkar vara enda sättet att komma vidare men de som har pengar i kvarteren har inte fått dem på ärligt vis.

Elina kämpar med sin avundsjuka och fascination och kärlek till Lila, ända tills vi skiljs från dem i denna första bok, vid Lilas och Stefanos (charketuristen) bröllop. Även här finns olidliga spänningar och trots att Lila gjort allt för att den mäktiga familjen Solara skall hållas utanför har de nästlat sig in. Hennes egen bröllop har besudlats. 

Skall flickorna nu gå helt skilda vägar? Detta tänker Elena mycket på, med stor sorg i hjärtat. Hon brottas också med högmodskänslor och vart hon skall rikta sitt behov av att bli sedd.

Av Elena Ferrante

Läst juni 2016

N W

Jag tror att det här är boken för bokcirkeln som till nästa gång vill ha något med tuggmotstånd. För NW av Zadie Smith berättar sin historia på olika sätt. Hon anväder sig av olika former i bokens olika delar och förutom en bångstyrig handling skulle väl vara något att sätta tänderna i? Utmanande är ordet. 

Vi befinner oss i nordvästra delen av London, nutid. Nedslag görs hos fyra personer, Leah, Kisha, Felix och Nathan. Leah och Kisha får vi följa närmre, uppväxt, vägskäl, och när vi träffar dem först, yngre medelålder.

Det är skarpt iakttaget, drastiskt och humoristisk.

Leah har flörtat med alternativrörelserna och först nu lugnat ned sig. Förväntningarna på barn och familj från mannen och mamman deckar Leah, hon har svårt att göra motstånd, blir apatisk.

Nathalie - som först kallas Kitsha (mycket förvirrande just när det sker men har att göra med hennes klassresa). Frigörelsen tar tid, religiöst hem, knappt med pengar. Kisha är extremt ambitiös och sparsam. Det här verkar ha skapat en starkt utvecklad osäkerhet på sin identitet men hon bestämmer sig för att pröva något som verkar säkert, juristbanan. Namnbytet hänger ihop med hennes strävan att ta sig bort från Caldwell, och höghusen. (Caldwell finns inte men annars stämmer alla andra ortnamn)

Felix besöker sin far, en tidigare radikal man som gjort allt det man gjorde, och inte borde, under det radikala 60-talet. Därefter besöker han sin bedagade älskarinna för att göra slut.

En hel del i boken är underförstått, men med det lilla jag anar av antydningar, slang och atmosfär gör att jag förflyttas till en annan värld. Men handlingen då? Frågan är på något sätt fel ställd. Det handlar om medvetna och omedvetna vägväl. Att uppväxtmiljön är en barlast för en men blir en katapult för en annan. Så därför kan vi i ena stunden vara i en superlyxig lägenhet som ekar av trendig minimalism för att straxt innan besökt en högljudd, trång lägenhet i ett slitet hyreshus.

Det gäller att vara pigg och alert vid läsningen. Kronologin står inte i fokus, inte heller att sätta in läsaren i sammanhangen. Det är lite som korsklippt film. Vi får samla på oss information som vi kan ha användning av senare och då blir vi belönade. Speciellt blir det i bokens andra del, den som handlar om framför allt Kishas uppväxt, Vi presenteras en numrerad rubrik. Så ett kort stycke som ibland hör ihop med det tidigare ibland inte. Det är som om den allvetande berättaren låter sitt förstoringsglas stanna till en stund, cirkla runt i ögonblicket och flyttar sedan slumpmässigt vidare och vi presenteras en ny rubrik och stycke.

Prova! Jag kände mej förflyttad till en värld som är tio år före oss med sin multikultur och urbanitet. Idag är det storstäderna som blir ännu större - megastäderna. Här kan vi dyka ner och få en glimt.

Hittade en fin intervju på BBC med Zadie Smith i serien Cast away. Här berättar bland annat Zadie Smith om sina musikfavoriter. Musiken är också ständigt närvarande i boken NW.
4,3
Läst sommaren 2014

Getingsommar

Förutom spänningen i kriminalfallet som rullas upp i Getingsommar finns ännu ett spänningsfält som Denise Mina gärna skildrar i sina böcker. Hon beskriver de sociala skillnaderna i dagens England eller om jag ska vara noggrann, Skottland, Glasgow.  Getingsommar börjar hemskt; en ung kvinna sparkas ihjäl. Alex Morrow är den polis (gravid med tvillingar) som ska utreda. Samtidigt får vi följa hur Kay, en ensamstående mamma, reagerar och tänker när hon förstår att två av hennes söner utpekas som misstänkta. Hela tiden finns en radar hos Kay som sveper runt och mäter klassmarkörer. Själv försöker hon dölja att hon röker ute och bär sina kläder i plastpåse. Att kunna klasskoderna med dess subtila värderingar är en överlevnadsfråga för Kay. Hon tänker hela tiden på hur hon ska få tillvaron att gå ihop (hon har fyra barn som växer och behöver hennes tid och pengar) och att barnen skall hålla sej från de kriminella gängen.  Redan från början får vi reda på vilka som begått det gräsliga brottet och undrar vad som föder ett sådant oresonligt hat.
Något senare i läsningen fokuserar författaren på vådan av att inte ta kärleksfullt hand om sina barn. Det är snudd på övertydligt vem som trots allt bryr sej om sina barn i Getingsommar. Men författarens empati finns hos de orättvist behandlade oavsett. Jag har läst några av Denise Minas tidigare böcker där hon lägger sympatierna hos en av de kvinnliga karaktärerna (inte alltid den som ska lösa den kriminella knuten). Så även i Getingsommar men här finns också medkänsla för de oälskade och osedda oberoende av klass. Och så har vi polisen som utreder; Alex Morrow som är klassresenär och därmed en dubbel blick på allt hon iakttar. Vi får alltså allt beskrivet från; klassmässiga, känslomässiga och psykologiska perspektiv. Igenom hela boken finns också en underliggande ilska. Alla är mer eller mindre frustrerade eller förtvivlade på något eller någon. Men det finns också en värme inemellan och det är den andan, och att man vill veta hur det går, som gjorde att jag läste vidare trots att det detta är en bok som gör ont. Men getingarna då? Ja den uppmärksamme läsaren ges en bild någonstans i mitten av boken som kan ge en vink om tematiken i Getingsommar. Här måste jag berätta att originaltiteln är The End of the Wasp Season och när man vet det blir bilden tydligare. Ingen vidare svensk titel tänker jag nu efter läsningen.
Detta är den andra boken med Alex Morrow. Den första heter I midnattens stillhet.
3,7
 Författare Denise Mina
Läst juni 2011