I Wienerwald står träden kvar

av Elisabeth Åsbrink

Två unga män träffas i Sverige 1944 den ene  är Otto Ullman, född i Wien 1925. Tretton år gammal sätts han på ett tåg mot Sverige och han har inte en aning om vad som väntar. Den andre är Ingvar Kamprad, jämnårig med Otto och sedermera känd som grundaren till IKEA. Akronymen står för Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, hans barndomsbygd dit Otto skall hamna om några år.

Otto har levt ett skyddat liv i ett judiskt intellektuellt hem i Wien. Ingvars farmor och farfar kom från Böhmen och bosatte sig i Småland av ekonomiska skäl, Ingvar var väldigt fäst vid sin tyska farmor. I det hemmet lästes nazistiska tidningar och i bygden bubblande det av antisemitiska stämningar som inte blev mindre av Hitlers framgångar på 1930-talet.

Det är hjärtskärande att följa Ottos första tid i Sverige. Han har hamnat med grupp yngre barn på ett religiöst barnhem i Tollarp. Han kan inte ett ord svenska och längtan hem är outsäglig. Just de här passagerna blir väldigt suggestiva eftersom Ottos brev inte finns inte kvar däremot föräldrarnas. Författaren stöder berättelsen på brevväxlingar och intervjuer. Det blir en märkligt levande skildring när man bitvis får fylla i själv, det påverkar mej på djupet när föräldrarna försöker hålla en hoppfull ton gentemot sin son men de inser när månaderna går att de är märkta. När tågen sedan går för dem är det enkel biljett.

Läser boken våren 2024 när seriösa politiska samtal är hårt ansatta, snudd på obefintliga. De första stegen för att nedmontera en demokrati är att ifrågasätta densamma. Tonen mot medier och journalister är spefull och hård från vissa håll. Jag skall inte dra fler paralleller men när jag läser ”I Wienerwald…” går det inte att undvika att se likheterna i dåvarande Tyskland och jag ryser inombords.

Texten växlar mellan vad som händer Otto i Skåne och Småland och föräldrarna, först i Wien sedan korta rader från lägren, mot slutet blir det knappa rader.

Med tiden blir Otto en duktig lantarbetare och får som artonåring plats hos familjen Kamprad. Ganska sent träffas Ingvar och Otto men då blir de goda vänner. Det här sker samtidigt som kontakten med föräldrarna upphör, frågan är hur mycket Otto anande eller förstod. 

Otaliga är skildringarna, ändå obegripligt att förstå den extrema likgiltigheten, ja ondskan. 

Boken påminner mej om det outsägliga och att vi aldrig får glömma. En solig majdag går vi in en barack i Sztutowo i norra Polen. Där ligger Stutthof, ett av de första koncentrationslägren som byggdes. På väggen stora foton, porträtt. Ett har särskilt fastnat. En man tittar rakryggad in i kameran med både rädsla och trots. Han är mycket välklädd och proper som om han lyfts direkt dit från sin vardag. Det verkar som om kontrasten och vetskapen om var han befinner sig har börjat infinna sej. Den blicken glömmer jag aldrig. Att läsa texter av överlevare är ett annat sätt att inte glömma. Hur vanliga människor skiljs ut. Bara tänk! De betraktas inte längre som människor som du och jag utan som råttor.

Stilen är saklig ja en aning sval. Med tanke på innehållet blir det isande kusligt.
En mycket bra bok ur alla aspekter, den får en stark fyra.

I Wienerwald står träden kvar vann Augustpriset i fackboksklassen 2012, det dansk-svenska kulturpriset 2013 samt det polska Kapuscinski priset 2013.

Wienerwald är ett naturområde i Österrike som sträcker sig från Wien och Niederösterreichs slättland i nordöst till Alperna åt sydväst.

Elisabeth Åsbrink, 1965, är journalist och en framstående och prisad fackboksförfattare. 

ISBN: 9789127133365

Starka band

av Vivian Gornick
Vivian Gornick är nu drygt åttio och ser tillbaka på sin uppväxt i ett judiskt arbetarhem i New York. Tidigt märker hon sin förmåga att registrera. Hon gör det storögt i det tätbefolkade hyreshuset med massor av barn, lyssnar på skvallret som är livsluften i köket där grannar och släktingar strömmar fram och åter och i centrum finns mamman. 

Det särpräglade med Starka band är det nakna språket och de vassa iakttagelserna. Skrivandet blir tidigt ett vällustigt måste som hon inte kan komma undan. Som ett läskpapper fångar hon upp koderna, de kan ju bli livsavgörande, hon inser att orden är de byggstenar man förstår världen med. Hon bagatelliserar inte sina spontana intryck i stället söker hon ord för dem även om de kan verka udda eller banala. Hon är också varse barnets oförstörda blick som ännu inte marinerats i fördomar.

På äldre dagar träffas mor och dotter för långa promenader längs gatorna i New York och på så vis rullas minnen och frågor upp. Båda är fångna i orden men mamman skulle förmodligen inte formulera det så.  

” .. inte för att hon vill höra på vad jag säger, utan för att hon är upprymd av tankeutbytet” 

Mamman och flickan, förbundna, tajta. Inte bara det, mamman är både avundsjuk och krävande på ett för henne självklart sätt. Här om sorgen efter maken: 

”Din uppgift är att förstå, ditt öde att leva med den dagliga vetskapen att du inte duger till att hela såren efter min förlust” 

Det jag kommer att bära med mej är hur Gornick självklart utgår ifrån att språket är prio ett redo att brukas för livets alla skeenden. Stilen är självironisk och har ofta en humoristisk tvist trots mindre smickrande scener. Livet skall nedtecknas rakt upp och ner, i det finns en nyfiken livsbejakande spänning.

Det sista modern säger i boken och då är de båda äldre kvinnor: 

” Varför tar du inte och går nu? Varför tar du inte och går din väg ut ur mitt liv? Jag hindrar dig inte”

Herregud vilket spänningstillstånd hon lämnar sin dotter i. 

Vivian Gornick om deras symbios ”vi är fånga i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet”

För att Vivian Gornick är totalt ointresserad av förmildrande beskrivningar av en laddad i vad som verkar en oupplöslig relation får Starka band en klar fyra.

Vivian Gornick, 1935, är en feministisk journalist och prisbelönt författare

Läs mer här i Vi läser: Det våras för Vivian Gornick 

ISBN: 9789127163607

Dagordningen

Av Eric Vuillard

Berlin 1933. Högtidsklädda herrar slår sig ner i en guldglänsande salong, i väntan bolmar de på sina cigarrer. Till slut, en rastlös kansler kommer in med raska steg, hälsar. Förslag läggs på bordet, Tyskland skall byggas upp, fördelaktiga villkor ges men inte utan eftergifter. Det grävs i fickorna, för storfinansiärerna är det lukrativa affärer som utlovas. 

Englands konseljpresident lord Halifax besöker chefen för Luftwaffe, Herman Göring som på sitt gods visar sina vilthägn och bjuder på middag. Formen, all ståt, allt prål vad tänkte grannländernas ministärer?

Premiärminister Neville Chamberlain bjuder utrikesminister Ribbentrop på middag, ett oroväckande telegram dyker upp. Artigheten kräver att samtalen inte avbryts trots beskedet att Tyskland planerar att gå in i Österrike. Men vid Österrikes gräns denna dag står rader av bepansrade fordon helt stilla i timmar, mankemang har tillstått. Till slut får stridsvagnar lyftas av vägen och transporteras med tåg in i Österrike. Annekteringen får en snöplig början.

Bakom kulisser och formaliteter rörde sej odjuret och våldet. De första som fick känna på det handgripligen var Wiens judar som släpades ut på gatorna.

Företagen överlevde katastroferna, påpassligt med nya namn. Under kriget hade de haft gratis arbetskraft som hämtats från arbetslägren. Av tvångsarbetarna var det få som överlevde. Företagarna fick förtjänstfulla utmärkelser.

Tunn men tät, skriven med ironisk lätt spefull ton. Éric Vuillards infallsvinkel är vilken form och vilka uttryck nazisterna valde. Teaterkulisser, pålagda hurrarop, låtsasformaliteter, respektingivande uniformer. Kriget var ju vidrigt fasansfullt, hur bidrar boken till förståelsen av skeendet när man beskriver en mördarregim som pappdockor? Den följdriktiga frågan borde vara; vilka lät detta ske?

”The medium is the message*” fanns redan på 1930-talet med Göbbels effektiva informationshantering.  Summan av kardemumman; utlova bättre liv, slå blå dunster i ögonen på folk - det fungerar.

En eloge till Eric Vuillard som med stram återhållen vrede levererar en brilliant text om hur staten&kapitalet livnärde sej på denna gigantiska katastrof. Eric Vuillard är en prisbelönt fransk författare född 1968.

En klar femma för en gnistrande text.

Mannen på omslaget är Gustav Krupp von Bohlen und Halbach en av dignitärerna vid mötet i februari 1933.

* Myntat av kanadensaren Marshall McLuhan 1964

ISBN: 9789179035280

Jacobs stege

Av Ljudmila Ulitskaja

Vid städningen av sin avlidna farmors lägenhet hittar Nora en säljkorg med brev, men inte förrän trettio år senare börjar hon läsa dem varpå hennes familjs öden och hemligheter rullas upp. I Moskva har man öppnat KGBs arkiv till viss del så efter avslutad läsning beger sig Nora dit för att gräva vidare. Inte allt är tillåtet att se eller kopiera men det hon får tag i är både förskräckande och rörande. Det är hennes farfars helvetesresa mellan olika fångläger som finns i journalerna. Här beskrivs beslagtagna kläder, böcker och kortfattade förhör. Luckorna är många och fantasin sätts igång, man kan bara ana vad Jakob utstod under och mellan dessa förflyttningar. 

Jakob Osetskij föddes i Kiev i slutet av 1800-talet i en judisk borgerlig familj. Han var en stor musikälskare och en sann intellektuell med en glupande kunskapstörst. Mötet mellan Jakob och den vackra livfulla Marusjka, blivande fru, är till en början som en saga. Fånglägrens år förändrar allt och alla. När Jakob dör är han ensam och sjuk men lever trots allt för sina forskningsprojekt. 

Nora läser brevväxlingen mellan sin farmor och farfar för första gången i sitt liv, märkt av cancer tror hon sig inte ha många år kvar. Breven ger pusselbitar om sin släkt hon inte hade en aning om. Nora har träffat sin farfar en gång som tolvåring, deras vägar möts nu igen över en sirlig handstill i otaliga brev. 

Boken spänner över fyra generationer och hur de påverkas av tsardömet, revolutioner, Stalin, kalla kriget och befrielsekrigen när Sovjet upplöses. Ovanpå de umbäranden de ryska folket genomgått räknas miljontals människor som försvunnit i krig och onämnbara fasligheter. Familjerna vi möter hukar under politikens lynneskast men stretar vidare trots förluster, bristvaror, trångboddhet och kyla. I bakgrunden märks oroligheter som massrättegångar, arbetsläger och krig.

Jakobs stege beskriver vardagslivet genom årtiondena, och kretsar kring relationer och de strävsamma som kämpar på och fostrar barn trots umbäranden. Kulturen som livgivare finns som en röd tråd boken igenom. Nora som fått sitt namn efter Ibsens drama är scenograf, och musikaliteten hos familjemedlemmarna har förmodligen räddat liv. Denna expose från förlossningar, samtal vid köksbord till existentiella och vetenskapliga frågor är trots mastiga ämnen lätt att följa med i. En sann konst!

Ulitskaja skriver bland annat om landets kärlek till litteraturen, att den är en del av ryssarnas själ. Eller var, även hon ser att ordet får minskad betydelse i konkurrens av film och bild. I en intervju hävdar hon att en ung människa blir inte till utan att ha tagit till sig de stora frågorna om livet via klassikerna. 

En mäktig bok i flera avseenden. Jakobs stege är som en mörk obönhörlig våg som sveper över en. Senaste åren har det diskuterats en hel del om sanna historier kontra berättelser, här lyckas Ulitskaja smälta samman båda. I sökandet (handlar om Ulitskajas egen familj) levandegör hon sina släktingar och behärskar verkligen berättandets konst. För detta får Jakobs stege en 5a. 

2020 finns det ett intressant samtal på UR med Gabriella Håkansson och Ljudmila Ulitskaja 

ISBN 9789187891533

Jakobsböckerna ll

I den allra första delen av Jakobsböckerna, av Olga Tokarczuk, befinner vi oss i Podolien och längs handelsvägarna i östra Europa för att slutligen hamna vid Medelhavet. Här dyker Jakob Frank upp. En färgstark person som drar till sig unga som gamla med sin vältalighet och karisma. Han fängslar med sitt berättande och inger förtröstan. Jakob är en mix av olika kulturer, sefardisk jude i botten, utvandrad från Podolien, han har även bott på andra sidan d v s den muselmanska, Turkisk huvudbonad är hans signum liksom hans raka hållning och vida färgstarka rockar. 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Podolien

Så småningom blir det ett stort följe som drar sig upp mot Podolien. Kollektivet delar på det mesta men Jakob är en enväldig patriark. Jakob har funnits. Att han nu fått en hel bok om sig handlar om att Olga Tokarczuk hittade ett häfte i ett antikvariat, en biografi om Jakob Frank som triggade igång lusten att berätta om Polens historia, om östeuropas judar, förföljelserna och läget i östra Europa under senare delen av 1700-talet. 

Allehanda detaljer, dofter och personer myllrar över sidorna. Ibland så noggrant att jag tappar de större svepen i historien. Sant är ändå att massor av judar aldrig varit trygga där de bosatt sig. Grymma pogromer sitter i deras kroppar och medvetanden och kanske finns här förklaringen till den starka gruppkänslan. Det gemensamma, att ty sig till varandra och här spelar såklart ingiftena stor roll. Många är släkt på ett eller annat sätt här kan man ta kontakt och kanske bo hos i byar och städer. 

(I vissa länder hade judarna yrkesförbud inom vissa skrån och det som återstod var låneverksamhet, minns En köpman i Venedig)

Jakob blir ryktbar, bildar samhälle, anklagas, fängslas och hanterar knipan med att att förhandla med det katolska prästerskapet. Tanken var; nej till Talmud och i stället kollektivt ansluta sig till den kristne guden det vill säga konvertering. Vinst för kyrkan, det var en hjord på flera hundra judar som kunde assimileras. 

Här sker kohandel bakom kulisserna, antisemitismen är utbredd inom katolska kyrkan och det är med nöd o näppe massdopen till sist sker. På andra ställen bränns byar och även bland judarna finns hat. De rättrogna judarna avskyr Jakob med sällskap. 

Vi får tillträde till slott och koja, byar och städer, till grottor och böljande vackra landskap. Mot slutet är vi Österrike, Mähren och nuvarande Tyskland. Även långa och vindlande religionsfilosofiska utläggningar av de rabbiner som tillhör kärnan i Jakobs grupp.

Jakobsböckerna är inte annat än en bedrift. I en av alla intervjuer säger OT att hon och hennes man besökt alla byar, städer och områden som nämns i boken. Hennes fascination över Polens historia och dess folk är återkommande. Ett land där landets gränser ständigt har flyttats, t o m raderats, Polen fanns inte under ett tag. De sår som krig medför, läks de någonsin? Grymheter på båda sidor och i kläm finns folket.

Jakobsböckerna får en femma för att allt är så gediget och berättat med inkännande och humor. All kunskap och att kunna klä den i ord. Det genuina historiska intresset som får kött och blod. 

Läs gärna Salomon Schulmans recension om Jakobsböckerna. Här finns mer om jiddisch, Jakob Frank, Polen och judarnas historia. Schulman behärskar jiddisch.

Jakobsböckerna

Jag håller en omfångsrik roman i mina händer, drygt 950 sidor. Det ser jag redan från början eftersom det är
omvänd paginering. Författaren säger att det syftar på hebreiskans sätt att skriva från höger till vänster.

Men låt oss ta det från början. Boken har den längsta titel jag sett: Jacobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan.  

Puh, inte illa eller hur? Men blir jag klokare? Polska Olga Tokarczuk är en av Polens mest namnkunniga författare och mycket översatt. Från början psykolog men sedan flera år arbetar hon som universitetslärare i kreativt skrivande och som författare.

Tid och plats för berättelserna är Podolien, det sydöstra hörnet av det dåtida Polen, som på 1700-talet sträckte sig från Östersjön till Svarta Havets stränder. I det här området kommer Jakob Frank att börja en judisk rörelse, frankismen, därav Jakobsböckerna.

Det är ett finmaskigt nät som växer fram när jag börjar läsa. Landsbygd, byarna är små, många och fattiga, handelsvägarna knyter samman människorna, religionernas förgreningar likaså. Provinsen befolkas av rusier, turkar, armenier och judar med flera.

Jag har, med mina ca tvåhundra sidor bland annat varit i droskor, handelsbodar, judiska skolor, hushåll som rustar för bröllop, samtidigt som en mycket gammal släkting ligger på sitt yttersta vilket ställer till det, även suttit vid ett spelbord och iakttagit en karavan från Smyrna slå läger i Valakiet. (Osmanska väldet är inte långt borta) Det är mycket om andligt sökande med inslag av vidskepelse, kyrkans män vördas, men som läsare vet jag att spelmissbruk kan drabba även dem. 

Det är tydligt att Olga Tokarczuk är intresserad av skärningspunkter mellan språk och kulturer och hur idéer ältas och sakta formas. Polen ligger inte så långt härifrån och jag vet skrämmande lite om dess historia. Nu får jag veta mer i alla fall om Podolien och alla dess folkgrupper. 

En mäktig och mycket rik bok såhär långt. 

För er som vill veta mer om centraleuropeisk litteratur och kultur finns ett intressant föredrag av Olga Tokarczuk när hon besökte Stockholm Literature 2015.

Läst vintern 2016