Av Lina Wolff
En titel som kan leda tankarna åt olika håll. Till en början tar jag reda på att en polyglott person behärskar många språk. Detta reser frågetecken om vad som gömmer sig bakom det snygga omslaget. Så jag läste, det är ett par veckor sedan så jag får loda i känslan som blev kvar.
Männen är vilse. Dejtingapparna bidrar inte till att stärka medkänsla och vidsynthet, tvärtom triggar de gamla ruttna bilder av vad en man är. Män som skapar på egen hand, ta en författare, har en trendens att blåsa upp sitt ego. Den andra sidan, den inre, är något de skyr där är det brådsvart.
Kvinnorna är också fast i föreställningen och behovet av att träffa någon. Men varför blir det så sällan bra? Den inre mognaden stannar upp och förvirringen kan driva en över kanten. Den som genomskådat detta töcken är en sierska som förlorat sin syn.
Ja nu kan detta låta som som raljerande och fånigt men boken är en fängslande och snyggt hoptvinnad historia i tre akter stundtals med en skoningslös svart humor. Flickan från landet söker efter något mer och helst en älskare från storstaden. Författaren som inte har några som helst skrupler för att få till Boken. Den luttrade, cyniske kulturmannen som gör allt för att hålla fasaden. En italiensk adelsfamiljs kvinnor låter sig intervjuas med katastrofen runt hörnet.
De polyglotta älskarna väcker tankar om de onödiga roller vi tvingas ta på oss och spela med i. Att vi inte rannsakar vilka våra behov verkligen är, att vi beter oss som djur bakom en kultiverad yta. Och allt hade kunnat bli en aning lättare om vi tog ett steg åt sidan, lärde förstå vår längtan och kanske då få till verkliga relationer.
Lina Wolff fick Augustpriset i romanklassen 2016 för De polyglotta älskarna.
4,5
Läst januari 2018
Läst januari 2018
