Sju år

Av Peter Stamm

Det börjar lite sömnigt. Unga nyutexaminerade tyska arkitekter befinner sig mellan bekymmerslöshet och ansvar, man möts och man skiljs. Band uppstår, ibland slumpartat. Sju år senare har det lättsinniga försvunnit, kanske utan att man märkt det, särskilt för Alex bokens berättare. Besluten man fattade då har fått konsekvenser.

Tiden är kring Berlinmurens fall och enandet av Tyskland. Alexander är inte lika ambitiös som väninnan Sonja men han lyckas ändå få en praktikplats. Vart skall detta bära hän undrar jag? Ännu en gammaldags utvecklingsroman om en ung mans knaggliga väg mot mognad? Men så efter halva boken stramar det till.

Alex verkar bara leva till hälften i sitt borgerliga liv med arbete och äktenskap men mötet med den polska kvinnan Iwona väcker en okänd sida. En som har med åtrå och hemkänsla att göra. Hos Iwona finns inga krav, inga samtal, han bara är. Han både längtar efter de här stunderna samtidigt som han grips av självhat, han tar för sig utan att involvera Iwona i sitt liv. I bubblan hos Iwona slipper han allt ansvar allt spel. Schatteringarna mellan de olika skikten i borgerligheten är intressant iakttagna. De som har allt kan tillåta sig att spela sin roll i livet. Behärska etikettens alla manér, uppträda bekymmerslöst mot alla även gentemot tjänstefolk. De som sätter tonen som andra ser upp till.

Å ena sidan Iwona, kvinnan som är papperslös, och näst intill språklös, städar svart och bor i ett krypin. Å andra sidan Alex familj och firma som går från den ena framgången till den andra. Men så kommer krisen och inte bara en.

Det här är i korta drag den yttre handlingen, parallellt dukas den ena existentiella frågan efter den andra upp. Obehag väcks, jag kan inte låta bli att tänka på författare som Sartre och Camus som också letade smärtgränser.

Sju år gissar jag är en perfekt bokcirkelbok för de som vill öppna upp för djupa, och kanske svåra, samtal kring skuld och moral. 

Peter Stamm är en av de där författarna när man redan från början känner sig på säker mark med läsningen. Det är oproblematiskt att komma in texten, välfunna iakttagelser och kristallklara dialoger skrivna på en lös och ledig prosa. Och i den bekväma läsningen smyger Stamm in samvetsfrågor som väcker olust, mycket skickligt gjort. Sju år får en klar fyra.

ISBN: 9789186905101

Tidens larm

Av Julian Barnes

Kompositören Dmitrij Sjostakovitj 1906-1975, kom att leva under Stalinväldet och, senare delen av sitt liv, det kalla kriget. Inte en lätt sits för en kulturarbetare där kulturen är underställd proletariatets diktatur. Den som skapar balanserar på en oerhört tunn lina. Det är inte säkert att ett musikstycke faller administratörer på läppen vad värre är om Stalin finner att något är skrikigt eller kacklande då kan det vara slut på allt. Det här vet Sjostakovitj, hans opera Lady Macbeth från Mzensk misshagade Stalin och efter det öppnade sig det stora gapet. Han kunde vänta polisen när som och varje natt strax efter att hans verk blivit betecknat som Kaos så väntande han på dörrknackningen. 

Han visste precis, för somliga av hans vänner och andra kompositörer försvann för gott efter förhören i det stora huset vid Lubjankagatan.

Tidens larm förmedlar det gastkramande tillstånd hela riket lever under i en kontrollstat. Senare lättas greppet när Chrustjov tillträder, det så kallade tövädret. All konst är underordnat staten men att inte veta hur staten kommer att reagera skapar en paradox. Å ena sidan är man betald konstnär å andra sidan kan detta beroende skapa skräck och ge kramp. Köp och säljmodellen funkar inte med människor som ger av sitt innersta. En mardrömstillvaro för den som skapar.

Att skrämma en människa till lydnad är en sak men att tro att man kan pressa fram konst är märkligt befängt. Trender kommer och går och påverkar bild, skrivande och musik men att se en kompositör som en kran man kan vrida på speglar ett beskäftigt, okunnigt och mekaniskt sätt att se på människan över huvud taget. Det här är en evig diskussion den om frihet eller förtryck. Men det finns grader helvetet och det får Sjostakovitj uppleva när Nikita Majskolven tillträder efter Stalins död. Då infinner sig tövädret som det kom att kallas. Sjostakovitj får priser och hyllas men fortfarande är hans frihet inskränkt. De tal han läser upp är skrivna på förhand, han läser mekaniskt och får applåder. Allt som avviker skulle drabba hans familj. Han sitter i ett skruvstäd. Han tvingas t o m kritisera sin förebild Stravinskij utan att mena ett ord. Många gånger funderar han på självmord. Trots allt överlever han även Chrustjov men slipper inte helt maktens kalla hand.

Sjostakovitj är en väl vald  gestalt om man vill komma nära vad en skapande människa är och vad som händer med hens själ och identitet om den utsätts för påtryckningar. Konstens villkor och hur mycket tvång människor kan tåla är två linjer i boken väl värda att fundera över igen och igen.

Julian Barnes skriver klart och enkelt om dilemmat Sjostakovitj befinner sig i. Den skenbara enkelheten till trots är det en komprimerad text, jag stryker under mer än vad jag brukar. För idén, elegansen och det vackra språket får Tidens larm 4,4

För den som vill ha ett smakprov på Dmitr Sjostakovitj musik finns Vals no 2 att lyssna på här.
2017

Egenmäktigt förfarande

Eller hur man försöker förstå att det inte finns några lagar när det gäller i förhållanden.

Ester är filosof och diktare, hennes styrka är skarp analysförmåga och excellent formuleringskonst. Med dessa verktyg har hon lyckats bli framgångsrik och lever ett gott liv ända tills dess att Hugo dyker upp. Hugo är en uppburen konstnär, och omger sig med ett beundrande entourage. 

Först verkar det vara ett själarnas möte men efter älskogen blir allt annorlunda. Diskrepans uppstår och Ester förstår inte vad som pågår. Hugo tar avstånd men är inte tydlig med varför, varpå Ester försöker gissa vad som sker i Hugos inre. Resten är som ni säkert kan gissa, backe utför. 

Esters uppsättning av analysverktyg räcker inte till när livet visar sig vara osäkert, slirigt och uppslitande. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, övertolkar gester och ord när obalansen inträder. Och det är det här resten av boken handlar om; en vill,en annan inte. Med stigande genans ser vi det Ester inte ser eller inser, att det är kört.

Det hade kunnat bli pannkaka och pekoral men med Lena Anderssons torra och sakliga ton får skildringen något lätt komiskt över sig när besattheten sätts under lupp och känsloregister dissikeras. Ester vill verkligen försöka förstå varför det inte finns regler för när någon tar utan lov, det vill säga tillgriper, och här får titeln sin förklaring. Egenmäktigt förfarande är när man olovligen och utan hänsyn tar något från en annan. Ester känner sig bestulen men kan inte åberopa någon påföljd. I ordens värld kan hon bygga hållbara strukturer men vad hjälper det när hjärtat skenar?

Det jag tycker är uppfriskande med texten är kollisionen mellan saklighet och melodrama. Knastertorrt möter känslor "all over the place". Det är här småleendet dyker upp trots Esters plågsamma klåda. 

4,3

Läst oktober 2013