Tidens larm

Av Julian Barnes

Kompositören Dmitrij Sjostakovitj 1906-1975, kom att leva under Stalinväldet och, senare delen av sitt liv, det kalla kriget. Inte en lätt sits för en kulturarbetare där kulturen är underställd proletariatets diktatur. Den som skapar balanserar på en oerhört tunn lina. Det är inte säkert att ett musikstycke faller administratörer på läppen vad värre är om Stalin finner att något är skrikigt eller kacklande då kan det vara slut på allt. Det här vet Sjostakovitj, hans opera Lady Macbeth från Mzensk misshagade Stalin och efter det öppnade sig det stora gapet. Han kunde vänta polisen när som och varje natt strax efter att hans verk blivit betecknat som Kaos så väntande han på dörrknackningen. 

Han visste precis, för somliga av hans vänner och andra kompositörer försvann för gott efter förhören i det stora huset vid Lubjankagatan.

Tidens larm förmedlar det gastkramande tillstånd hela riket lever under i en kontrollstat. Senare lättas greppet när Chrustjov tillträder, det så kallade tövädret. All konst är underordnat staten men att inte veta hur staten kommer att reagera skapar en paradox. Å ena sidan är man betald konstnär å andra sidan kan detta beroende skapa skräck och ge kramp. Köp och säljmodellen funkar inte med människor som ger av sitt innersta. En mardrömstillvaro för den som skapar.

Att skrämma en människa till lydnad är en sak men att tro att man kan pressa fram konst är märkligt befängt. Trender kommer och går och påverkar bild, skrivande och musik men att se en kompositör som en kran man kan vrida på speglar ett beskäftigt, okunnigt och mekaniskt sätt att se på människan över huvud taget. Det här är en evig diskussion den om frihet eller förtryck. Men det finns grader helvetet och det får Sjostakovitj uppleva när Nikita Majskolven tillträder efter Stalins död. Då infinner sig tövädret som det kom att kallas. Sjostakovitj får priser och hyllas men fortfarande är hans frihet inskränkt. De tal han läser upp är skrivna på förhand, han läser mekaniskt och får applåder. Allt som avviker skulle drabba hans familj. Han sitter i ett skruvstäd. Han tvingas t o m kritisera sin förebild Stravinskij utan att mena ett ord. Många gånger funderar han på självmord. Trots allt överlever han även Chrustjov men slipper inte helt maktens kalla hand.

Sjostakovitj är en väl vald  gestalt om man vill komma nära vad en skapande människa är och vad som händer med hens själ och identitet om den utsätts för påtryckningar. Konstens villkor och hur mycket tvång människor kan tåla är två linjer i boken väl värda att fundera över igen och igen.

Julian Barnes skriver klart och enkelt om dilemmat Sjostakovitj befinner sig i. Den skenbara enkelheten till trots är det en komprimerad text, jag stryker under mer än vad jag brukar. För idén, elegansen och det vackra språket får Tidens larm 4,4

För den som vill ha ett smakprov på Dmitr Sjostakovitj musik finns Vals no 2 att lyssna på här.
2017