Död bland de döda

Av H K Rönblom

Retro i kvadrat tänker jag när jag ser omslaget som är både stiligt och stilenligt med ungdomlig man i elegant hatt och texterna är satta i fyra olika trendiga fonter. Modernista förlag har lagt ner omtanke på layouten. Frågan är varför de ger ut 50-tals författaren H K Rönnblom?

Sedan jag försökte läsa en Maria Lang för fem år sedan var jag skeptiskt på ännu en Agatha Christie-epigon i svensk miljö. Kan det här funka idag? Kanske var det för att jag såg att boken gavs ut 1954 som fick mig att till slut ge vika. Det här är tiden jag föddes in i och eftersom minnena inte finns i mitt sinne och minne så var det tidsandan som drog.

I Död bland de döda är vi i en småstad, gissningsvis i Mälardalen. Paul Kennet är där för ett historiskt uppdrag men snubblar över en märklig händelse på pensionatet han bokat in sig på. Här bor en blandad skara av fröknar och pensionerade ämbetsmän. Arbetarklassen finns i utkanten som handräckning, springpojkar eller bensinstationsföreståndare.

Pensionatet andas kyla och samvaron i sällskapsrummet är stel och avvaktande. Snart inser Kennet att notarie Odins död (vars rum Kennet för övrigt har fått överta(!)) inte var naturlig. Här finns ingen charm i berättandet och jag somnade ifrån allt stolpigt flera gånger. Men sedan dyker det upp inslag där jag inser att Rönnblom är vass på att skissa gestalter, fånga atmosfärer och så har han lite torr humor. Det där med humor är svårt, tidens tand kan nöta rejält. Så pass att det i värsta fall kan bli beklämmande. Det som var muntert då kan väcka vämjelse femtio år senare. 

Rönnblom verkar ha arbetat på tidning. Det avsnitt när huvudpersonen Kennet är på lokaltidningen får liv och andas kunnande och ett hemtamt gillande.  

Intrigen lämnar jag därhän. Det är som hos både Trenter och Lang, brottet har begåtts på en avskild plats och ett begränsat antal människor i ett sällskap är misstänkta.  

Men tidsandan då? Ja för sextio år sedan verkar småstadens struktur vara ordentligt hierarkisk. Respekten för prästen och polisen är inmutad och det var viktigt att veta var man fanns på den sociala skalan. Förmodligen inristat och orubbligt i bygdesjälen. Vem kunde tala med vem, vem bockade och vem kunde ta initiativ? Män röker pipa, Paul Kennet har med sig tre olika pipor som alla har olika namn.

Kvinnor kunde beskrivas som ”en kvick liten sak” utan att någon höjde på ögonbrynen. 

Det visade sig att Rönblom kunde tidningsvärlden mycket väl. I artikeln Håller H K Rönbloms romaner än förstår jag att fler ställt sig min inledande fråga och här återfinns originalomslagen i serien om Paul Kennet. 

2,8

nov 2017