Torsdagsbarn

Av Sonya Hartnett

Australiens män deltog i första världskriget på andra sidan jordklotet utan en tillstymmelse till anknytning vare sig till jord eller blod. I bästa fall kom de hem igen vilket Harpers pappa gjorde. Som tack fick han en bit mark långt bort iväg. Så nu bor en tidigare revisor med fru och barn i ett ruckel på en vindpinad slätt. Fast de har varandra och barn kommer titt som tätt. Men det börjar bli ont om precis allt. Depressionen på 20-talet drabbade även de mest avlägsna bygder. 

Harper är mellanbarn och sju år när vi lär känna henne. Hon trivs med att ha syskon och familj nära. Att det är knapert är inget hon funderar över, så är det ju bara. 

När mamman får sonen Caffy drar sig den yngre brodern Tin undan. Han gömmer sig under verandan där han börjar gräva hål och gångar under huset. Och här tar historien fart. 

När knappheten tar strupgrepp på familjen blir det svårt med sammanhållningen. Alla har olika strategier men fattigdomen gröper ur livsglädje och ork. De omgivande farmarna bistår så gott det går men fram för allt pappan har svårt att återgälda och han krymper som människa. Han tar till flaskan. Det ser dystert ut för familjen, de vuxna barnen försöker på sitt sätt att bidra men familjen har delvis hamnat i klorna på den slemme grisuppfödaren mr Cable och läget blir alltmer besvärligt.

Det här är en ovanlig svart saga berättad inom realistiska ramar. Allt berättas av Harper och vi får följa familjen några år. Nöden kommer till en familj. Men kraften i, framförallt mamman och barnen gör att vi aldrig helt tappar hoppet. När det ser som mörkast ut sträcks en smutsig hand ut från underjorden.

En stark och märklig läsupplevelse. Är glad att jag äntligen fått läsa Sonya Hartnett. Hon fick ALMA-priset 2008 och det har jag tänkt på mycket under läsningen, att det verkligen är i Astrid Lindgrens anda det att hon kompromisslöst står på barnens sida utan att det blir smetigt. Språket är vackert och, kanske för unga vuxna, stundtals utmanande. Något av en uppförsbacke alltså. Men i efterordet säger Sonya Hartnett att hon vänder sig till de intelligenta ungdomarna, till ensamvargarna. Att det är är fel att underskatta läsarna. Ja det är nog så man skall tänka.

4,2

Läst våren 2017