av Sarah Waters
England Warwickshire ungefär i slutet fyrtiotalet.
Faraday är distriktsläkare, hans föräldrar har slitit för att han skall kunna ta detta rejäla kliv uppåt. Så möter han familjen Ayers; frun, Caroline och Roderick bor på områdets gods Hundreds Hall, den fina familjen som alla i bygden en gång högaktat, nigit och bockat för.
Men en ny tid randas och det moderna bejakas av byggherrar och Faradays kollegor som ser fram emot en sjukvårdsreform.
Faraday bär på ett mindervärdeskomplex gentemot det ståndsmässiga och särskilt familjen Ayers. Hans mamma tillhörde husets tjänstefolk när han växte upp. Nu finns det knappt några anställda alls, huset förfaller och det går inte att dölja förödelsen.
Faraday blir en dag kallad till Hundreds Hall och minns när han som pojke fick stå bakom ett draperi och titta in det andra livet, det han hölls utanför. Han har alltsedan dess haft en djup fascination för det grandiosa husets skönhet och nu får han beträda det på nästan samma nivå som familjen. Med tiden blir Faraday mer och mer involverad i familjen,
Allt beskrivs utifrån Faradays synvinkel och hans minnen. Här kan jag inte låta bli att tänka att Faraday påverkar händelseförloppet på ett intrikat vis. Han beskriver sig själv som en rationell vuxen person men eftersom han är sorgligt obevandrad i själens mysterier kan det vara saker vi aldrig får berättade eftersom det är Faraday som håller i pennan. Oförklarliga saker börjar så sakta hända familjen och med godset.
Spänningen ökar dramatiskt mot slutet nästan mot det groteska och visst undrar man vad som hände den där natten när Caroline föll och dog. Läsaren invaggas i att tänka på Faraday som den vänligen omtänksamme doktorn. Just det är skickligt konstruerat av Waters. Men doktorn har visat prov på att en delvis hänsynslös sida tidigare när han ville övertala Caroline att deras kommande giftemål är det enda rätta. Att han gripit in eller ska man säga nästlat sig in med sina ordinationer om vila och medicinering. Att han gömmer sig bakom oförvitlighet och får indirekt stöd för den vid coronerns förhör eftersom coronern hör honom som sakkunnig, inte som misstänkt. En form av omedveten gaslightning?
Det är aldrig trevligt att som läsare tvingas byta och bryta en sympati man fått till en person. Faraday har haft en hel bok på sig att tala om hur osjälvisk han är. Men det kan ju också vara så att huset är ett spökhus som andas ut när familjen eliminerats. Att det nöjer sig med att sakta förfalla vilket verkar paradoxalt om nu husets själ har en vilja.
Bokens smärtpunkter: Moderniseringen krackelerar klassamhället, omedvetna känslor och suggestion, klassförakt och mindervärdeskänslor, hävdelsebehov och omedveten dominans.
För att texten fick mej att försöka tänka utanför själva berättelsen och leta efter underliggande struktur och för att Sarah Waters är en grym berättare - skickligt blottar hon en överklass med osteoporos* - får Främlingen i Huset en stark trea.
Faraday blir en dag kallad till Hundreds Hall och minns när han som pojke fick stå bakom ett draperi och titta in det andra livet, det han hölls utanför. Han har alltsedan dess haft en djup fascination för det grandiosa husets skönhet och nu får han beträda det på nästan samma nivå som familjen. Med tiden blir Faraday mer och mer involverad i familjen,
Allt beskrivs utifrån Faradays synvinkel och hans minnen. Här kan jag inte låta bli att tänka att Faraday påverkar händelseförloppet på ett intrikat vis. Han beskriver sig själv som en rationell vuxen person men eftersom han är sorgligt obevandrad i själens mysterier kan det vara saker vi aldrig får berättade eftersom det är Faraday som håller i pennan. Oförklarliga saker börjar så sakta hända familjen och med godset.
Spänningen ökar dramatiskt mot slutet nästan mot det groteska och visst undrar man vad som hände den där natten när Caroline föll och dog. Läsaren invaggas i att tänka på Faraday som den vänligen omtänksamme doktorn. Just det är skickligt konstruerat av Waters. Men doktorn har visat prov på att en delvis hänsynslös sida tidigare när han ville övertala Caroline att deras kommande giftemål är det enda rätta. Att han gripit in eller ska man säga nästlat sig in med sina ordinationer om vila och medicinering. Att han gömmer sig bakom oförvitlighet och får indirekt stöd för den vid coronerns förhör eftersom coronern hör honom som sakkunnig, inte som misstänkt. En form av omedveten gaslightning?
Var han verkligen kär i Caroline eller var det bara oförlöst revanschlusta? Han känner åtrå men han lustar också till huset och att bli dess ägare. Familjens beroende av honom som läkare stiger honom åt huvudet och han fantiserar friskt och suggererar fram önskedrömmar. Maken till beskäftighet gentemot Caroline, han tror han vet vad hon behöver, han styr och ställer och menar att det är för hennes bästa. Inte en gång har de ett vettigt samtal så att han får veta hur hon verkligen tänker. Kanske var tidsandan så, att det var familjeförsörjarens rätt att bestämma till höger och vänster. Här spelar jagberättelsen en stor roll eller är det verkligen så att huset har en själ som är så starkt förbundet med familjen att det agerar för att bidra till förfallet. Vem som är Främlingen i huset finns det fog att fundera över.
Det är som en grekisk tragedi, alla dör mot slutet. På sista sidorna står huset fortfarande kvar, nu stilla - inget ont sipprar längre ut. Faraday har en nyckel men inget ägande, ingen vill köpa det förfallande huset. Han spikar lite, sätter hink där det droppar, självklart otillräckligt, men han kan härja hur han vill nu. Ingen underdånighet längre, inga skamkänslor för att han är från en lägre klass. Hans dyrkan för huset kan inte släppa.
Det är aldrig trevligt att som läsare tvingas byta och bryta en sympati man fått till en person. Faraday har haft en hel bok på sig att tala om hur osjälvisk han är. Men det kan ju också vara så att huset är ett spökhus som andas ut när familjen eliminerats. Att det nöjer sig med att sakta förfalla vilket verkar paradoxalt om nu husets själ har en vilja.
Bokens smärtpunkter: Moderniseringen krackelerar klassamhället, omedvetna känslor och suggestion, klassförakt och mindervärdeskänslor, hävdelsebehov och omedveten dominans.
För att texten fick mej att försöka tänka utanför själva berättelsen och leta efter underliggande struktur och för att Sarah Waters är en grym berättare - skickligt blottar hon en överklass med osteoporos* - får Främlingen i Huset en stark trea.
Sarah Waters, född 21 juli 1966 i Neyland, Pembrokeshire i Wales, är en brittisk författare.
* Benskörhet, skelettet urlakas
ISBN: 9789127142190
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar