Ett jävla solsken

Av Fatima Bremmer

Läs den! skrev bokslukarna och till slut tog jag mig an Augustvinnaren, Ett jävla solsken. Titeln hakar fast i minnet och i munnen, det är något som haltar och nyfikenheten triggas. Vad visste jag inte om Ester Blenda Nordström? Det mesta utom att jag köpte in boken En piga bland pigor till mitt lilla bibliotek när den kom i nyutgåva för drygt tio år sedan. Slarvigt nog läste jag den aldrig. Boken finns med i boken: Tio reportage som förändrade världen: från Strindberg till Hemingway.

Det är 1914 och Ester Blendas första undersökande reportage. Hon sover ihop med en annan piga i en loppig säng, arbetar sexton timmar per dag och sliter hund. Så småningom ändras legostadgan i Sverige och boken En piga bland pigor är en bidragande orsak. Den starkaste anledningen var dock att över en miljon svenskar lämnade Sverige för något bättre, de flesta for till Amerika. 

De kvinnliga journalisterna på Stockholms Dagblad hade ett eget rum där de mer eller mindre satt ovanpå varandra, det är Ester Blenda som talar i telefon.

Samtidigt hörs rösträttskvinnorna allt högre i Sverige. En röst är Esters vän Elin Wägner. Det här är hundra år sedan och moderniteten hade kommit för att kliva in på område efter område. 

Hundra år är ett svindlande perspektiv och ändå inte. Det Ester strävade efter vill alla unga, bli självständiga och kanske få leva sin dröm. Men konventionerna är starka vid den här tiden och jag kan bara ana allt Ester får stångas emot. Hon kör motorcykel, går i långbyxor, vägrar gifta sig och är en av de första kvinnliga journalisterna på en av de större dagstidningarna. 

Ester fortsatte med sitt undersökande och kanske var denna omättlighet på upplevelser och resor ett sätt att komma ifrån konventionerna och slå sig fri som författaren antyder. För rastlös är hon. Det som verkar snudd på självdestruktivt är när hon gifter sig bara för att komma med till Kamtjatka där hon sliter hårt med hundspann, hushåll och fryser som ett djur. Ester längtar efter sin kära och här tilltar drickandet. Skriver gör hon hela tiden, alltid. Motvilligt ibland men skriver gör hon.

I fyra år har Fatima Bremmer pusslat ihop Ester Blenda Nordströms liv. Ester hamnade ofta i utsatta lägen, var mer skyddslös än hon hade kunnat vara om hon böjt sig. Kanske var det det som påskyndade hennes död. Hon brände inte bara sitt ljus i två ändar som hennes bror skriver om Ester ”.. du brände det båd natt och dag och om det haft fler, du bränt dem också med lust och med glädje och skratt. Men anade du aldrig en tanke därpå, den sorg du gjorde din mor och din far och oss syskon som såg därpå och led mer än du tror”

Paradoxen stark livslust och sjävförbrännande är något som vi sett män genomlida till leda på film och i böcker, den lidande konstnären med ett skimmer av ouppnåelighet. Men när en kvinna gör samma resa vid den här tiden förfasas man. Konventionerna styr, samtidigt förändras normerna smygande men inte alltid dit vi önskar. Hur ser vi på kreativa konstnärer med missbruksproblem? Bedömer vi dem efter deras verk endast eller faller rastret kön ner framför vår bedömning?

Ett jävla solsken får en fyra för att jag fått ta del av en föregångskvinna som dog alldeles för tidigt.