Borta bra

Jag berättar. Hon bor i en bil utanför ett IKEA-varuhus. Där finns möjlighet att gå på toa och få i sej gratiskaffe på morgonen. Då är det dessutom städat och fint på den stora toaletten. Ibland blir jaget trött och går då och lägger sig på sängavdelningen. Med maten är det si och så. Det är jobbigt för ryggen och kroppen att sova i en kall bil men bilen är det bästa som hon har och det är hemmet. Så börjar boken och vi förstår sakta att det är inte vilken uteliggare som helst.

Det här är en kvinna som har pretentioner på sin omgivning. Viktigt är hur man är klädd och talar till folk. Det är klart att vi som läsare nu är både förbryllade och nyfikna. Samtidigt som Sylvia (efter ett tag får vi reda på hennes namn men boken ändrar inte berättarperspektiv) försöker att ta en dag i taget, får vi små pusselbitar om vad som hänt. Men det går långsamt. Hon befinner sej i utkanten av samhället men det verkar som att hon inte bryr sej. Det som händer registreras neutralt. En välklädd kvinna som hamnat i en återvändsgränd - i detta fallet på en parkeringsplats. Visst undrar man varför hon vill vara där för hon verkar inte längt efter något annat.

Hon besöker biblioteket på förortstorget och bläddrar i glassiga tidskrifter och tycker bibliotekarien är jobbig eftersom (Astrid heter hon) vill få Sylvia att läsa böcker. Sylvia hänger på bibblan utan nån större entusiasm, där är varmt och skönt.

En dag plockar Sylvia upp en liftare Lisbeth och får som tack för hjälpen prova Lisbets ryggbänk. Sylvia dyker upp hos Lisbeth lite senare igen när hon inte kan bo i bilen längre. Lite senare försvinner hennes älskade bil. Motvilligt får Sylva bo hos Lisbeth och mycket snart inser hon att Lisbeth dealar. Folk ringer på och försvinner in i Ls sovrum. Efter många om om men så talar de ut. Några nära vänner är de inte, men hjälper varandra. Det dyker upp olika män - en av dem är Reza. Sylvia är hemlighetsfull med sitt förflutna men ovanligt fördomsfri och smått nyfiken på allt som kommer i hennes väg, men hon är på glid, hon snattar i mat- och kosmetikaaffärer. Bubblan med knarkförsäljningen brister och både Lisbeth och Sylvia hamnar i häktet. Här beter sej Sylvia som om hon bodde på hotell. Frågar om salvor men får fnysningar till svar. Inte heller nu ger hon uttryck för att det är skamligt att hamna i häktet utan det är sånt som händer när man bor hos såna som Lisbeth. Några som skäms är däremot Sylvias man och dotter. Dom kommer på besök men Sylvia vågar/vill inte träffa dem.

Här sker en vändpunkt och vi får reda på lite mer om varför det blivit som det blivit.

Sylvia har förköpt sej i sitt förra liv. Lyxbil och lyxresor, möbler mm. Hon har tagit av sin dotters undanlagda ärvda pengar och det var inte lite, över 500 tusen.Dottern Jonna är mer än arg och det är nog tack vare tankarna på dottern som Sylvia börjar en sakta väg tillbaka. Väl ute ur häktet får hon bo i sitt gamla hem. Hennes f d man har träffat en ny Eva och konstigt nog (inte för Eva men för oss) så får hon bo i gästrummet. Det här gör Sylvia för att betala tillbaka och förhoppningsvis vinna tillbaka sin dotter. Hon anstränger sej och lyckas få tillbaka sitt gamla jobb men nu ser hon på omgivningen med avslöjande ögon. Hon ser intrigerandet och positioneringarna runt omkring sej. 

Slutscenen är en grillfest som Sylvia har bjudit alla från förr och nu. Det blir en märklig blandning av gäster och det är dem vi träffat boken igenom. Var samlas gäster från samhällets botten tillsammans med trendmänniskor från innestan?

Jo hos en kvinna som givit upp statusjakten (men det sägs aldrig rent ut) en som vill sluta ljuga och som genomskådat utan att vara fördömande. 

I sista scenen säljer Sylvia sin fina fina bil får 120 tusen för den och åker till sin dotter som denna gång inte gömmer sej bakom gardinen. 

Varför har Sara Kadefors skrivit som hon gör? Samhällskritik ja men mer om människorna som slukas upp av det materiella så att man glömmer sina medmänniskor. Prylarna är viktigare än något annat och då blir vi rädda och slutar att vara förstående. Radhusmänniskan som vaktar och blir vaksam verkar vara en männskotyp som Kadefors inte är imponerad av. 

Smått skruvat, det var det också i den förra när kvinnan som var läkare och ville gott blev avslöjad som den bigotta varelse hon var. Människan behöver stanna upp och fundera över vad som är viktigt. Kan det vara det Sara Kadefors vill säga?
3,3
Läst 2011