En viktig del i boken har klassens kung, en charmig lång, Lucas blir trakasserad av läraren hela tiden men verkar inte bry sej. Han har hög status i klassen men flyter inte ovanpå.
Vi befinner oss i Paris, det är nutid. En stad med många uteliggare. Varför förklaras inte men på ett ställe mot slutet av boken är det en fin passus om att vi lever med alla dessa runt om oss och det är på 2000-talet och det borde inte vara så.
Problematisering av varför det finns så många uteliggare existerar inte. Detta stör mej även om jag stundtals gillar boken. Det stör mej för jag tycker att det är ett tecken i tiden. Om hon nu skall skriva om uteliggare så hade man kunnat lyfta frågan. Men Lou är yngre i ålder än vad hon egentligen verkar i boken. Brådmogen, lillgammal etc. Hon har ett väldigt systematiskt sätt att ta in världen. Hon systematiserar och testar allt från diskhanddukar till...
Så småningom får No och Lou bra kontakt och band knyts. Skrivs en del om det. Om man har band till någon har man också förpliktelser och hör och häpna så flyttar No hem till den borgerliga familjen. Ett rum står tomt och detta är familjens trauma. En liten syster har dött när hon bara var några månader och mamman är sedan dess helt bruten. Familjen håller på att falla isär.
No sköter sej i början och lyckas nästan bryta det moment 22 hon är inne i. Hon kan inte få någon bostad p g a att hon inte har ngt arbete. Nu får hon ett arbete på hotell som är hälften svart hälften vitt. Där utnyttjas hon å det grövsta (inte sexuellt) får nästan inga raster etc. No orkar inte - hon börjar supa och sen hamnar allt på ett sluttande plan.
Känns som en ungdomsroman, den lyfter inte helt och kanske beror det på att den känns riktad till de som är i närhet av huvudpersonens ålder.
2,5
2,5
Författare: Delphine de Vigan
Läst april 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar