Kvinna utan minne

Av Petter Lidbeck

Att vakna upp som vuxen och finna sig omgiven av människor som inte väcker minsta genklang, det känns motbjudande och Mia tar till flykten varpå alla får fnatt och Mia hamnar på sjukhus.

Det visar sig att hon levt ett mycket ordnat liv med man o barn, arbete, bra boende och många hundra vänner på Facebook. Men hon känner inget för dem och framför allt så minns hon inget av sitt tidigare liv. Men språket har hon och det är bitskt. Med syrlig ironi iakttar hon psykolog, tidigare vänner och till och med sin man och sina barn. Alla hoppas att minnesbortfallet skall gå att förklara utifrån en tydlig medicinsk diagnos, men icke.

Att vända på perspektivet för att tydliggöra hur absurt vi människor agerar och lever är inget nytt men det var länge sidan jag läste något i genren. Kommer att tänka på att den typen av böcker var populära när jag gick i gymnasiet för evigheter sedan. När unga är på randen till att bli vuxna och finner föräldragenerationen smålöjliga med alla sina måsten och manér. Den danske Skit i traditionerna och varför inte Barnens ö av Jersild. Friska unga sinnen som reagerar med uppriktig förvåning och ibland äckel över vad vuxna tar sig till. Mia har ett sådant oförstört sätt att betrakta omvärlden.

Men det måste vara något mer Petter Lidbeck vill än att bara förfasa sig, här över den puttinuttiga medelklassen i en medelstor stad där högsta nöjet är parmiddagar och kick-off-dagar med mediokra föreläsare. Blir bara inte klok på vad?

Stundtals är det dräpande roliga iakttagelser och elaka men eftersom jag finner syftet en aning tunt, eller så når inte Lidbecks satir mej, blir det inte så högt betyg Kvinna utan minne får 3.0

Läst mars 2018