Jag misstänker att många som gillat Harry Potter-böckerna kommer att kasta lystna blickar på J K Rowlings nya roman; Den tomma stolen. Gör gärna det men var beredd på mer svärta och stundtals skoninglösa skildringar av huvudkaraktärerna i boken.
Om jag minns rätt så fanns det både humor och värme insmuget i trollkarlsskolan. I den tomma stolen får du leta efter och längta efter magi och respit i misantropin.
I den lilla mysiga staden Pagford skall man besluta i ett viktigt ärende som delat invånarna i två läger. Allt spetsas till när en av huvudaktörerna plötsligt dör. Vi får intima insidesskildringar av fem familjer. Den puttriga fasaden är mycket tunn visar det sig. Det är få, mycket få, som inte utnyttjar någon annan eller är superegoister.
Värst har barnen det. Det är de struliga tonåringarna som kommer i kläm när de vuxna inte visar sig vara vuxna. Och här känner jag igen (utan att ha läst mer än första delen av Harry Potter) Rowlings sympatier för de unga. De vuxna har redskapen och medlen för att förändra sina liv men sitter fast i avundsjuka, egoism och trångsynthet. De unga försöker förstå livet runt omkring dem men det är svårt eftersom förebilderna inför kommande vuxenliv beter sig som stora barn.
Den familj som har det allra värst bor i den beryktade stadsdelen Fields. Här är det ingen måtta på allt elände som den sextonåriga Krystal råkar ut för. Rowling drar sin lans för de svaga och häcklar med förakt den hycklande medelklassen. Dialogerna är sylvassa och välavvägda, skildringarna av tonåringarna grymt bra. En något för tjock bok men i kombination med en kopp starkt te går det att svälja denna beska brygd.
3,8
Läst februari 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar