När börjar det riktiga livet

Noveller där de flesta handlar om mycket välmående medelålders storstadsbor som har fullt av allt men ändå verkar sakna något . Frågan är bara - vad?

Varje novell ägnas företeelse, säg välutrustat kök, säljande av en superstajlad villa, förhållandet till barnen och sätter den under lupp och skruvar på skärpan. Det är vasst iakttaget, småroligt och ibland elakt. För Fredrik Lindström inte bara ironiserar och och driver med, han tillför också ett svart stråk till det som annars kunde vara en halvtrivsam kolumn i ett livsstilsmagasin. Och det är den här dova tonen jag blir mest intresserad av. 

Människorna han beskriver har allt. Bra jobb och boenden, fungerande förhållanden och därmed en god status i sina vänners ögon. Men när man tittar lite närmare på dem; mannen som till slut kan somna men bara han får ha dammsugaren på, mamman som medvetet gör sitt barn förtvivlat (även om det bara är en stund), paret med välutrustade köket som får ångest för att de bara äter hämtmat, så är det alltid något som skaver. Varför kan de inte bara njuta av sina liv? Vara nöjda?

Nu när allt är så himla bra, varför kommer inte lyckan samtidigt? Människorna i Fredrik Lindströms skyddade dockskåpsvärld reagerar irrationellt och beter sig stundtals märkligt, ofta bär de på en oro som de inte har satt ord på. Är det de existenstiella frågorna som knackar på? 

3,6

Läst januari 2014