av Hans Gunnarsson
Han är lite av en retsticka Hans Gunnarsson. Med sina småskruvade noveller ger han den sönderfallande välfärden ett och annat tjuvnyp. Enighet kring framtida mål är fullständigt passé. Nu är läget mer splittrat och Svensson tittar inåt. I novellerna i Bormann i Bromma är det företrädesvis män som berättar om ett händelseförlopp alltid med utgångsläget Vi. Vi som; tänkte, undrade, uppfattade. Ofta är tonen raljant och defensiv.
Man iakttar, man hakar upp sig på det som sticker ut. Här hittar man samtalsämnet för veckan och man frågar, kanske rentav bestämmer de sig för vad det är som står på och vad som måste göras.
Rösten som berättar är bakåtlutat indignerad och känslan som kryper på är inte helt angenäm fastän jag ler i mjugg. Men det blir till slut en aning tjatigt med gnället från den sunkiga gråzonshorisonten.
I den avslutande novellen Epilog till en eruption (svar på tal till en livsberättargrupp) blir jag nästan full av skratt eftersom det känns som att författaren har läst mej. Han har gissat hur mina tankar förlöpt där jag börjat tröttna på de tidigare novellernas försåtliga innehåll.
Jag som har funderat över om detta är en förment sociologisk studie i lös kostym eller mörktonad samhällskritik får nu allt i ansiktet. Gunnarsson excellerar i hur dessa fega sagesmän slipar på sin självrättfärdighet, krypande typer som gömmer sig i flocken, moraliska syltryggar som gärna skränar men inte tänker längre än näsan räcker. Oj nu börjar jag nästan låta som som en Gunnarssonsk vi-text, ännu en poäng till författaren.
Tack vare den sista novellen, den vändningen glömmer jag inte i första taget, hoppar mitt omdöme upp ett snäpp och det blir totalt en god trea. Atmosfären i fotografierna av Martin Wickström fångar den ödsliga stämningen i novellerna på pricken.
Författaren Hans Gunnarsson är född i 1966 i Finspång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar