Vardagar 2

En relation är slut, och hur hantera detta vakuum? Tankarna kommer och går kring det och en kommande turné. Mot slutet av boken skriver Lundell att året höll på att knäcka honom. Då ser jag med andra ögon på raderna om vädret, krämporna och världsläget.

Dagboken går från senvår till nyåret 2018. Först ta sig igenom en extremt torr och varm sommar. Ju längre in i höstmörkret ju fler barndomsminnen. Stämningarna, pojkgängen, sjöarna, föräldrarna. Egnahemshuset strax utanför Stockholm med närhet till skog och djur. Här grundläggs natur- och fågelintresset. 

Han åker motvilligt från huset om det inte handlar om korta inköpsresor till stan, kanske Simrishamn eftersom där finns en bokhandel, eller för att inhandla hinkvis med talgbollar utan plast. Återstoden av dagen går åt till varierat läsande, målande, skrivande, rejäla promenader, funderande och väderspejande ut över havet. Fåglarna får särskild uppmärksamhet, trädgården är deras.

Ulf Lundell har funnits jämsides med två generationer svenskar och därmed betytt mycket men samtidigt olika. Mitt första möte var Jack som inte gick att undvika, på den tiden var det självklart att läsa killarnas böcker utan att ens fundera på identifikation. Låtarna, en del av de romantiska skvalpar kvar någonstans, Snön faller och vi med den… Har sett minst två konserter men vid sista blev jag moloken. Såg halvledsna män flockas med höjda armar och skrålande och kände utanförskap och ingen som helst kick. Det jag minns mest, där jag satt vid sidan, var de muskulösa och viga tjejer som äntrande riggarna. Läste många av hans böcker i slutet av 70-talet. Minns efter en intensivläsning att jag smittades av kraften och flödet i texten så att mina tankar blev som fjärrstyrda av blicken på omvärlden. Det drabbar mej inte så ofta, är mycket sällsynt idag, men jag kommer ihåg tillfället, nästan som en drog. Sedan dess, ett annat sätt att läsa och se på omvärlden, Lundell föll åt sidan. Och nu via titthålet mycket som samstämmer. Krämporna som smyger sig på, otrevliga minnen som väller fram och möjligtvis kan bromsas upp via distraktioner och promenader. Föräldrarna och hur de kan ha tänkt och deras bakgrund. Behovet av att gräva bakåt för att förstå. Frustration över läget i världen och som motvikt - naturen. 

Likgiltig är han, trots hjärtesorger och krämpor, inte. Återkommer till Sverige och den ständiga välfärdserosionen. 50-60-talen var guldåren då fick arbetarklassen chans att bygga eget och barnen en rejäl skolgång. Sedan 80-talet har söndervittringen pågått. 

Naket ibland om relationer, tillkortakommanden. Värjer mig här men kan förstå att det inte blir någon märg om man bara skriver om vädret och pilfinkarna. 

Fast såhär i slutet av boken och året 2018 kan jag inte låta bli att undra. Den benfasta ensamheten, nästan isoleringen visst påverkar den en människa mer än man vill tillstå och kanske förstå? Och kan man märka det själv?

Det kan se ut som skrivklotter först men skenet bedrar. Det är en flödande väl skriven text. Verkligen inte alla som kan få till det.

Vardagar 2 får en 4a för iakttagelser som har skärpa och lyster. Medger att jag inte kan bedöma helt klart eftersom jag känner mig hemmastadd i bakgrund och referenser.