Blodsbunden

Av Augustin Erba

Blått blod flyter i ådrorna på äldste sonen Amadeus. Helt blått är det dock inte, uppblandat som det är med egyptiskt och kanske är det bättre för kommande släkter för den Habsburgska ådran är anfäktad av sjukdomar och egenheter. Men trots att Amadeus är formad till hur man skall föra sig som ättling till ungersk adel är det annat som måste hanteras i Fisksätra där familjen hamnat.

Pappan som är fysiker undervisar på Stockholms universitet och försörjer fru och tre barn. Han har dessutom press på sig att prestera eftersom Egyptiska staten snart vill se hans avhandling. Pappan mår inte bra.

Hemma har mamman ständigt migrän, yngste sonen är oftast i spjälsängen, lillasyster Elisabeth hukar för humörsvängningarna i hemmet och gömmer sig inlindad i långa halsdukar. 

I skolan får Amadeus stryk från dag ett i Franska skolan. Han skiljer sig från mängden och blir slagpåse i många år. Även han känner stor press på att han skall prestera och ta ansvar i vad som mer och mer blir en dysfunktionell familj. När mamman och sonen blir hotade på väg hem från affären bestämmer pappan att de måste få skydd av något slag. På så sätt kommer schäfern Felix till familjen, en bjässe till hund. 

Parallellt med uppväxthistorien får vi följa den vuxne Amadeus. Han går i terapi i åratal och tror att han gjort sig fri från katolicismen som legat som ett stort mörkt sjok över honom och producerat ständig skuld och skam för allt mellan himmel och jord. Det borde vara ok att bilda familj nu, utan att arvssynden skall fortplantas eller sätta käppar i hjulet, när han är kär i Petra. Redan samma dag som han förstår att han mött kvinnan i sitt liv blir han bekant med en australisk tjej. De kommer att bli goda vänner, till och med såpass att när hon frågar om han kan tänka sig donera spermier, vilket är knepigt värre i Australien så svarar Amadeus ja. När Blodsbunden börjar har några år gått Amadeus och Petra har nu två barn. Men hans beslut att åka till Australien för att hjälpa, som han uttrycker det, skapar en stor spricka mellan honom och Petra och hennes släkt. Har det kanske något att göra med en plikt och en del i att vara blodsbunden?

Ja det här är upptakten och ungefär halva boken. Och för att inte förstöra nöjet berättar jag inte mer men jag har en undran kring valet av biografiska inslag. Varför väljer en författare att balansera mellan roman och biografi? Tänker att det blir ett onödigt läckage kring vad som är sant och inte.
Märkligt nog kommenterar Augustin Erba delvis mina funderingar i DN*. Citerar: .".alla känslor i mina romaner är sanna. Informationen som ger upphov till känslorna, däremot, behöver inte vara det..." .. det betyder inte att det är sant. Dels är det mitt perspektiv på händelsen. Dels har jag skrivit, hittat på, fabulerat." Men varför så nära? tycker ändå inte att jag förstår trots att Erba talar om att binda en förbannelse, att det är ett måste att skriva.

Det jag kommer att minnas är de smärtsamma upplevelser som Amadeus går igenom och att få en liten liten inblick i hur det är att vara adligt uppfostrad i en malplacerad miljö. Och självklart dyker frågan upp; går det att göra sig fri, går det att blir en bra partner och pappa efter att aldrig ha blivit sedd med kärleksfulla ögon, aldrig fått en kram eller en varm bekräftelse?

Erba betyder grön eller gräs på latin. Augustin Erba valde sin mammas andra namn eftersom det var lättare än det långa adliga.

Blodsbunden är lätt att läsa trots det ibland plågsamma innehållet. Flyhänt och fascinerande, det blir en 4

* DN 25 maj 2019

ISBN:  9789174295337