Malma station av Alex Schulman
Ett tåg sätter av mot Malma station. Vid olika tidpunkter åker pappor och barn, ibland barnen ensamma. Scener från kupéer där det oftast råder tystnad och massor av oartikulerade förvirrade känslor.
Familjer som bryter upp. Barnen får inte veta, mamman och pappan bestämmer enväldigt. Herregud så sårbara barnen är och ingen fattar riktigt. Sent om sidor försöker en pappa tala med sin dotter, då har hon hunnit bli skygg med självskadebeteende. Ett annat barn har blivit för tjock, och i vuxen ålder isolerad. Återkommande detta med föräldrarnas svek, är det den stora arvssynden? Att vi ärver föräldrarnas svek och därmed själva blir svekfulla?
Trasiga är vi allihopa - det som tryckts undan kan spöka och skapa ytterligare svårbearbetade sår. Schulman krafsar och river för att komma förbi våra försvar; känner du igen, har du också hamnat utanför, har du också levt i en dysfunktionell miljö? Boken igenom känns det avigt och jobbigt mest hela tiden. Korta mikrostunder existerar harmoni, men man är aldrig säker för strax kommer ett utfall eller bisarr kommentar. Kanske kan boken funka i en bokcirkel som gillar att snacka relationer?
Schulman skriver bra. Han är vass på att lokalisera var det ömmar som mest. Men det svajar i upplägget, kunde gjorts stramare. Kvar blir mer olust än eftertanke. Efter den här läsningen känner jag för att ta tag i en rejäl klassiker där man kan vila tryggt hos en författare som inte märks.
Det blir en knapp trea för Marma station.
ISBN
9789100191436
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar