Mitt namn är Lucy Barton

Under sin sjukhusvistelse får Lucy oväntat besök av sin mamma. De har inte nånsin talats vid ordentligt, inte heller setts, sedan Lucy gav sig iväg som mamman uttrycker det. Mest sitter mamman tyst vid fotändan av sängen, stundvis slumrar hon men de har också korta samtal om ditt och datt. Ibland bränner det till då tittar de båda ut på Chryslertornet som står som en fyrbåk utanför sjukhuset. Tystnaden är aldrig besvärande trots allt outtalat.

Lucy är väldigt berörd av sin mammas besök, de har aldrig varit nära varandra ändå har mamman, som aldrig rest någonstans innan, tagit sig hela vägen till New York från mellanvästern. När Lucy vaknar på natten kan hon se sin mamma också vara vaken. Det otvungna och bekanta sätter igång minnen och Lucy ber sin mamma berätta om folk hemifrån, inte familjen det är som en osynlig överenskommelse. Men små bitar dyker ändå upp som att hennes bror, som fortfarande bor hemma, sover hos grannens grisar natten innan de skall till slakt och att han läser hennes Lilla huset på prärien. Den typen av inblickar ristar sig fast även andra iakttagelser som nyper till eller ger insyn i en enkel och mycket sträng uppväxt. Ändå finns banden, Lucy anade inte vad materiellt eller kulturellt kapital innebar innan hon gav sig av. Stillsamt faller bitar på plats under dagarna Lucy ligger i sin säng. Mammans besök betyder mer än vad de båda tillstår. 

Elisabeth Strout verkar vara en själsfrände till Alice Munro. De glider varsamt men skarpögt över oss små människor och får syn på skav och oegentligheter, de betraktar vår strävsamhet våra böjelser och oväntade reaktioner. Jag skriver oss för här finns livsvisdom för alla.

Mitt namn är Lucy Barton får en femma för de framslipade sanningarna och att det här är en bok att återvända till. En riktigt fin läsupplevelse.

Bokbloggar