Som hundarna i Lafayette Park

Av Anneli Jordahl

”I vilket skede går man från ensam till ensammast?” är en av Jeanettes funderingar. En annan är varför man håller hund, den får ju bara leva ett halvliv med tuktade lustar och berövad frihet. 

Jeanette funderar mycket, särskilt sedan hennes man Boris dog på sitt skift. Han omkom i en explosion. Dagen efter fick hon hans kläder i en plastpåse. Hon börjar föra bok över arbetare som dött på sina jobb, någon förutom de närmsta borde uppmärksamma att det sker ett dödsfall i veckan i Sverige. Jeanette klipper ut tidningsnotiser och kollar upp.

Som tröst i sin sorg får Jeanette en hund, namnet faller sig naturligt, Boris. Dagarna fylls av hundpromenader, dödboken och ältande av det orättvisa. Dottern Fanny ger henne en film om Black Power och motvilligt blir Jeanette intresserad, gripen. Här finns beröringspunkter med hur arbetarklassen har det. Särskilt får hon upp ögonen för Angela Davies, skaffar en likadan orange polotröja, beställer böcker om De Svarta Pantrarna och skriver brev till Angela. Den nedtystade arbetardöden och dödsskjutningarna av unga svarta har gemensamma nämnare.

Titeln på boken kan man lura på. Det klarnar en aning när Jeanette så småningom kommer till Los Angeles och hamnar i Lafayette Park. Där iakttar hon de amerikanska hundarna och deras begränsade livsutrymme i hundrastgården, den lilla fria ytan, kopplet som sätts på. Boken är dessutom fylld med insiktsfulla studier av hundar. Det är absolut en hundkännare som skrivit.

Funderingarna kring orättvisorna fortsätter och Jeanette ser nu än tydligare tecknen. Hur samhället behandlar tiggare, flyktingar, de som inte har. Det som började som ett sorgearbete omformas och omformuleras sakta, problemformuleringarna vidgas. Jeanette är redo för nästa steg fastän hon inte är medveten om det förrän hon träffar nästa Boris.

Anneli Jordahl var en av få författare som skrev om arbetarklass och klassresor när det var helt ute. Nu återkommer hon till ämnet, denna gång med en global touch. Marx hade inte så fel när han sa; arbetare i alla länder, förenen eder. Orättvisorna skär rakt igenom kontinenterna och det är olustigt att se det som är välståndets baksida. Efter att ha läst Som hundarna i Lafayette Park är det inte lika lätt att blunda för orättvisorna.

Som hundarna i Lafayette Park får en fyra för att den gav mig en välkomponerad, mångbottnad läsupplevelse. Bitsk men inte utan små stänk av värme. 

Bokbloggar