Överkonstapel Studer

Av Friedrich Glauser

Bland Schweiz slingrande vägar, byar och berg hittas en man skjuten. Överkonstapel Studer skall reda ut om det är självmord eller inte. Det här är åren efter Krugerkraschen och folk i den lilla byn Gerzenstein har drabbats. Lite intressant med denna för-globala krasch. 

Jag skall inte ägna mig mer åt handlingen däremot ge några exempel på Friedrich Glausers stil som är egen och stämningsframkallande. 

Det osynliga som ändå känns:

Stillheten som ett tag svävat över rummet gick i bitar, sorlet av röster tog vid...

De satt runt det lilla bordet och fick inte riktigt plats. Bredvid dem stod ett fönster öppet, det var tryckande, en het vind strök förbi utanför och himlen var nedsmetad med en giftig grå salva.

Här beskrivs en karaktär:

De svarta strumporna som tittade fram under de alltför korta byxbenen var av svart siden…

Om folket:

På landet, i en by, där sitter människorna ihop som kardborrar, alla har något att dölja…. Du får inte veta någonting, absolut ingenting.

Ju längre Studer stannar i byn ju tystare blir människorna och då förstärks hans sinnesförnimmelser:

Husen såg övergivna ut, men de var inte tysta, inte ens idag. Ett tjutande här, ett surrande där, ibland fragment av en melodi…

Gerzensteins högtalare lekte med de atmosfäriska störningarna, ingen höll dem under uppsikt. De drev ett gäckande spel för sig själva, för att krydda den ensamma eftermiddagens långa timmar. i veckorna hade de så mycket att göra. De sjöng, de spelade, de talade…

..orden trängde in i öronen på Gezensteins nivånare, mjukade upp huvudena.

Läste lite om Friedrich Glauser på förlaget Ersatz sida. Han var svårt beroende av morfin. Kan inte låta bli att se ovanstående citat som prov på någon som utvidgat sina förnimmelser och att det blivit bestående minnen.

Om galenskap

Locard i Lyon, ni vet vem jag menar, herr rannsakningsdomare, skriver i en av sina böcker att det är ett misstag att tro att det finns normala människor. Alla människor är åtminstone halvgalna och detta faktum får man aldrig glömma bort när man arbetar med en utredning…

En fin bild från en begravning

På kyrkogården hann man knappt lyfta skon ur den dyiga lättjorden innan fotspåret fylldes med gult vatten. Wendelin Witschis grav omgavs av bara tio paraplyer, och dropparna som föll på de tio uppspända svarta tygstyckena slog en tyst, sorglig trumvirvel.

I Schweiz finns ett Friedrich-Glauser-Preis som delas ut för årets bästa tyskspråkiga kriminalroman. För personkännedom och för de stundtals glimrande beskrivningarna får boken 3,7

Läst november 2017