Själarnas bok

Edinburgh och kallt. MacLean (för övrigt så börjar väldigt många namn på Mac i boken) har bekymmer med sin överordnade, han jobbar för mycket, han undviker att gå hem, han sörjer. Han har satt fast en seriemördare och nu, några år senare, varit på hans begravning i Aberdeen. Ändå, nu när decemberkylan tränger in under kläderna händer det igen. Samma tillvägagångssätt, en, två och nu tre kvinnor som dött.

 MacLean är ytterligare en bokpolis tyngd av sitt värv och sin personliga sorg. Dessutom var flickvännen Kirsty ett av Andersons (mördaren) offer. Det som lyfter den här tre millimeter från stereotypen är kärleken till Edinburgh och bitar av dess historia (om de nu är sanna). Om skrån som bevakar varandra, att nu, när industriepoken går i graven, står välbyggda en gång stolta hus och vittrar. Att det kan brinna i underjorden i gamla kolschakt(!) Och en innan-julen-atmosfär av kyla och köphets.

Jo han blir tvungen att gå i terapi, vilket han avskyr, och här kommer, trots schablonbilden av en psykolog, en lite oväntad tvist. MacLean förtränger och eftersom det för det mesta är hans version lyckas han ändå få oss att förstå att han får ett och annat tankefrö vid samtalen. Att han inte tar vara på det han har framför ögonen, och att förtränga sorg har sitt pris.

 Det som som sänker en ändå ok deckare är det övernaturliga inslaget. Låt vara att det kan vara hjärnspöken som överförts från en galning till en annan men en gammal handskrift som kan ta sin läsare i sitt våld? Lite för mycket Dan Brown här, sorry.  Jakten på mördaren stöter på en massa hinder, bland annat inom polishuset med för få resurser, även det har vi hört förr. MacLean verkar vara en juste kille, ok mot kvinnor och okorrumperad. Den här får en svag trea .Hade det inte varit för att jag är svag för Skottland och Edinburgh så vete katten. Författare James Oswald 3.0 Läst sommaren 2016