Lucy

Av Jamaica Kincaid

Lucy berättar från sin första tid i USA, ja till och med från första dagen. Sinnesintrycken är starka; kylan, färgerna, lukterna och staden i sig är ett alldeles eget väsen. Hon har aldrig tidigare varit ifrån ön, Lucy säger aldrig vilken, som är 1,5 mil lång och ligger i Karabien.

För att vara bara nitton är Lucy ganska kavat, hon är rädd och osäker men resonerar sakligt kring sina reaktioner och går vidare. Ibland är hon plump och elak men möts av stor förståelse av sin matmor Mariah, större än hon förtjänar? Det kan vara en reaktion på att Lucy är fullständig ensam nu för första gången i sitt liv. Fast hon har det tryggt, bor hos en fyrabarnsfamilj som aupair i ett välbeställt område, har eget rum och behandlas mycket väl. Men vad har hon att jämföra med?

Dock är det problematiskt med hennes egen familj. Mamman hon en gång avgudat vill hon bara ha ett gigantiskt avstånd till. Här är jag lite frågande. Kan det ha att göra med att hon blivit annorlunda behandlad än sina bröder sedan hon blev ung kvinna? Såret är djupt och som Lucy reagerar verkar det vara en olöslig konflikt. Avståndstagandet innebär att hon inte öppnar breven från hennes mor, hon lägger dem i en hög som ständigt växer. Men något har Lucy fått med sig hemifrån i alla fall, hon ordnar det för sig utan att falla igenom eller umgås med de som testar och är rastlösa. Hon är nöjd med ett eget rum, sin kamera och sin dagbok. Det är stort det.

Kincaid skriver avskalat så som det är. Vi gör dumma saker så även Lucy. Familjen hon bor hos är inte något dygdemönster fast vi kan tro det först. Lucy prövar pojkar, män och hur det är att ha en väninna som hon genomskådar efter ett tag, eller är det Lucy som mognar och förändrar sig?

Lucy får 4,5 för stilsäkerheten, det uppnosiga och inkännande och att jag som läsare inte vet varthän det bär.

Juni 2018