Agaat

Berättelsen börjar i ett sjukrum med sköterskan Agaat och hennes husmor Milla som har ALS. Musklerna förtvinar undan för undan, endast med blinkandet kommunicerar Milla med Agaat. Kroppen förfaller men hjärnan är intakt. Osentimentalt blickar Milla tillbaka i tiden om hur hon en gång drömde om att skapa ett blandjordbruk tillsammans med Jak, den vackre virile som hon i triumf fört till mödernesgården. Men ni vet, det blir sällan som man tänkt sig. Jak har sadistiska sidor och visar snart sin vantrivsel med tillvaron som farmare, något barn blir det inte heller. Tiden går och det olyckliga äktenskapet har gått i stå. Nu finns finns också den adopterade flickan Agaat med. Men Agaat är färgad och kan inte vara en riktig dotter. Tveeggat detta att skapa modersband men ändå lära flickan veta sin plats. När så den efterlängtade sonen Jakki föds rubbas balansen. Agaats roll förändras men relationerna människorna emellan är fortsatt spända. Förväntningar och konservativa konventioner styr. Kärleks- och därmed kommuniktionsbrist skapar grund för ett intrikat maktspel. I bakgrunden finns naturens nycker som påverkar arbetet därbortom landet Sydafrika som vid den här tiden, 1980-tal, står vid ett dramatiskt inrikespolitiskt skede.  Det är en praktväv Marlene van Niekerk skapat, inte bara till omfånget, ca 700 sidor, den är också oerhört rik och en stark upplevelse. Den går att läsa med olika glasögon, som en episk berättelse, som en allegori eller varför inte filtrera genom genus, makt eller etnicitetslinser? Den starkaste tråden i väven är det märkliga bandet mellan Agaat och Milla. Deras liv har tvinnats samman trots skillnaderna och de olika förutsättningarna. Agaat får olika roller; dotter, syster, förtrogen men avståndet finns där hela tiden, hon är inte vit. Agaat blir stommen på gården och går från hittebarn till den som blir kvar. Vilken bok! Agaat är ett universum, en prestation och en osedvanligt stark upplevelse.

Läst 2013