Nora Webster

Av Colm Tóibín

Vilken ömsint författare tänker jag gång på gång när jag läser om Nora Webster. Det är ett utsökt porträtt. När vi först träffar Nora har hennes man nyligen dött. Hon börjar tycka att det nu är besvärande med alla som vill kondolera, det har varit en strid ström.

Nora, 46 år har fyra barn två äldre flickor och två något yngre pojkar. Aine är äldst och studerar i Dublin. De övriga bor hemma. I slutet av 60-talet är det inte mycket av förändringar som når den lilla staden i södra Irland. Det lunkar på i gamla spår men en aningens aning av förändringens vind finns kanske i luften. Moderniteten fram för allt är nog den svartvita teven som flimrar i ena rummet. Den sätts bara på ibland, men när det blir motsättningar i norr eller månlandningen strömmar den nya tiden ut och in i det lilla hemmet. Jo hon har en bil men ingen telefon.

I Enniscorthy ett katolsk litet samhälle verkar alla ha koll på alla, särskilt släkten och den kan vara stor. Efter Maurice död besöker svåger och svägerska familjen ofta, varje helg och många gånger däremellan. Paret har inga egna barn och de har även hjälpt med med pojkarnas skolgång. Sorgen ligger som en ton mellan barn och mor, men det talas inte mycket om den eller fadern. Men äldste pojken Donal har börjat stamma, det gjorde han inte förr. Nora har en annan roll nu och hon får tänka på vad hon gör och hur hon gör det. Det är när musiken kommer in i Noras liv som jag tror hon får luft och kan börja skapa egna inre rum med sina sinnesstämningar

Ekonomin håller inte, så när hon får ett erbjudande om att börja arbeta på stadens ärorika sädesmålshandel har hon inte mycket val. När Nora färgar håret och efter mycket om och men köper en stereo får jag ändå en känsla av att Nora tar kliv mot något annat. Folk dyker upp och vill hjälpa till men har även synpunkter på stort som smått. Normerna får man inte rucka på för mycket och ibland är Nora finurlig i sin planering. 

Änkor har inte tid och ro att sörja. Sakta börjar hon förändra sitt liv men faller ihop när hon skall måla om sitt tak. Släkten rycker in. När Nora är på benen igen har hon och huset förändrats.

Det här kan verka banalt och ospännande men Nora Webster är ett fängslande porträtt. Jag lär mej också mycket om hur det kan vara i ett katolsk samhälle. Kyrkan styr ända in i sängkammaren. Här finns också några underbara färgstarka porträtt av lokala karaktärer. Men det som stannar kvar är inkännandet. Nora blir så levande. Dessutom har han humor Colm Tóbín. Nu ska jag läsa mer av honom.

Här får vi se Colm Tóbín i sin lägenhet, full med böcker.

Här håller Colm Tóbín ett föredrag om Nora Webster, sin sjunde roman