Falling man

Av Don DeLillo

Mannen som står utanför dörren är grå. Hud, kostym allt är grått. Hans kinder glittrar något, det är glassplitter som fastnat i ansiktet. Lianne är förvånad men förstår, hon som alla andra har TVn på och bor man på Manhattan, vet man samtidigt något som inte går att fatta. Keith, så heter hennes man (fast de har inte bott tillsammans på länge) bär dessutom på en portfölj, även den grå. Det är inte hans, han har greppat tag i den i all förvirring. De tar sig till en läkarstation, inga större problem men han måste sköta sin arm och handled.

Barnen står i fönstren och spejar. De står med en kikare och viskar. Kanske vill de inte oroa föräldrarna, för om de förstår att de spanar efter fler flygplan, de som Bill Laydon skickar ut, blir de kanske ännu mer spända och oroliga. De har hört ett namn, Bin Laden men förstår det inte.

Damen våningen under spelar märklig musik, långa slingor av flöjt, det är något österländskt det tar aldrig slut och är det inte väldigt högt? Lianne får till slut nog och bankar, efter dagar av vånda, på dörren trots att hon vet att kvinnan har en stor hund. Hon skriker att det är högt, och hur kan du ha musiken så högt nu, efter allt som hänt? Åsikter bryts, det hettar till och Lianne slår kvinnan i ansiktet.

Pokergruppen med sina ritualer kommer aldrig att träffas mer. Tre av gänget dog i kraschen. Keith tycker att han blivit som sin gamle far, ålderdomen har tagit honom i besittning och det efter bara några dagar.

Det handlar alltså om 9/11. Om då och sedan efterdyningarna. Hur förstår man vad som verkligen har hänt? Vi får möta en handfull människor, deras reaktioner och liv efteråt. Det är först på slutet som DeLillo knyter ihop nu med då. Hur det är svårt att förstå där inne i tornet vad som skett och sker. Kollegan i rummet bredvid, andas han fortfarande, går han att rädda, hur? Här är enbart registrering av intryck, torrt iakttagande. Trots dramatiken så är Falling man stillsamt berättad. Bedövade betraktelser efteråt kanske man kan säga. 

Den fallande mannen finns på bild. Förevigad de sista sekunderna han lever på foton som spridits jorden runt. En performancekonstnär iscensätter fallet runt om i staden, han kastar sig ut från hus, teatrar, och järnvägsviadukter för att påminna om det ofattbara. Ohyggligt i sin skenbara enkelhet.

DeLillos livsvisdom portioneras ut pö om pö. Ibland är det utsökt formulerat då gnistrar det till. Ibland är det svårt att hänga med. Vem syftar han på nu, vem talar till vem? Ur vems synvinkel är det nu? Är det det ett milt kaos han vill förmedla? Det är knepigt detta med det cirkulära berättandet. Det var bara att gilla läget och gunga med. Förhoppningsvis sipprar det ner droppar av insikt och obegriplig anspänning i läsningen.

3,7

Läst november 2016