Memorys bok

Av Petina Gappah

Vad gör det med mig som läsare när Memory i boken börjar med att berätta att hon sitter i en dödscell i ett kvinnofängelse i Zimbabwe? Jag blir spänd och förväntar mig att kval och hemskheter ska följa.  

Så fortsätter jag läsa ”på tårna” och i takt med att Memorys historia rullas upp fängslas jag av henne och hur Petina Gappah steg för steg ger bitarna i ett komplext pussel men det är inte alls det motstånd jag trodde det skulle vara att läsa.

Memory är albino och som barn lär hon sig att inte delta i lekar, att hennes hud spricker om hon är i solen, att främmande människor alltid reagerar förr eller senare på hennes hudfärg. På långt håll tror de vita att hon är en av dem och studsen när de inser kommer Memory att känna igen men aldrig vänja sig vid. Dessutom omgärdas de albina av fördomar som att de kan sätta förbannelser och annat trolltyg på människor.

Hon sitter i fängelse för att Lloyd är död men det är inte Memory som dödat fast det är vad alla tror och när hon var som mest nedbruten faktiskt erkände. Berättelsen växlar mellan uppväxten och glimtar från kvinnofängelset i Harare. Det är samtidigt en skildring av Zimbabwes moderna historia från tiden från självständigheten och framåt. Vi får betrakta förloppet från en kåkstad och från dess motsats, ett flott stort hus i de vitas område till det fängelse där samhällets olycksbarn sitter tillsammans med politiska fångar.

Petina Gappah berättar med udd och stor värme om hur det koloniala arvet nästlat sig in i samhällsstrukturen. Hon driver också med hur européerna tror att deras olika bidrag skall kunna förändra. Hur vidskepligheten går hand i hand med olika kristna kyrkor (det verkar vimla av kyrkor). Vidskepelsen har fortfarande stor makt, den tar man till när inget annat hjälper. Tonen är aldrig nattsvart, det är en ständig framåtrörelse i berättandet, glimtar av ironi och humor gör att de grymma stunderna från kåkstaden och fängelset går att stå ut med.

Memorys bok får en femma för en oupphörligt fängslande (förlåt) berättelse där det mesta klargörs på ett oväntat vis i den sista femtedelen av boken. På BBC Radio 4 Books and Authors från juli 2017, finns en intervju att ladda ner med Petina Gappah här

Läst våren 2018