Fåglarna

Av Tarjei Vesaas 

De andra bestämmer vad som gäller, det skall vara på deras vis. Alltid. Det snor inne i huvet, det risar till sig för det mesta. De andra tror inte att Mattis hör men han har blivit väldigt bra på att höra genom väggarna vad de säger om honom. 

Det han tänker är inte många intresserade av, nästan ingen. I en bygd där handens arbete sätts högt har en tänkare som Mattis inte mycket att bidra med. Betrensning eller skogshuggning det är inte färdigheter för en som bäst klurar, gärna i timmar vid vattnet. Mattis är 38 år och bor hos sin lite äldre syster Hege.

Synestesi är när ett sinne förstärks av ett annat, till exempel kan bokstäver eller musik klinga av en särskild färg, fyra procent av oss har den här förmågan och den ärvs. Jag tror Mattis är en av dem. Vissa ord får särskild betydelse de nästan sprakar, blixt är ett sådant. Han tar naturen till hjälp när de andra är oförstående. När sjön ligger stilla eller fågelspåren i kärret har bildat tecken bara för honom - då fylls han av storhet och glädje. Hans nästan andliga upplevelse när morkullan detta år drar över deras hus, visst måste väl det vara något särdeles. Han vill så hjärtans gärna dela med sig av detta stora men Hege är trött på hans utläggningar och ber honom sluta med sitt prat. Mattis är inte så bra med att få orden i ordning och ofta ser de andra frågande på honom. Men inte Anna och Inger, de två unga kvinnorna som han ror en enastående vacker sommardag, de vill honom väl och det minnet värmer länge. 

Impulsivitet och en oförmåga att se konsekvenser. Det förknippar vi med hur barn fungerar. Här i en vuxen mans kropp. Hans gryende lust ställer också till det inom honom. Men avvisningarna från Hege skär djupt. Nu blir han mer och mer varse sin ensamhet det gnager och gör ont. 

Tillhörighet och att vara behövd, detta berövas Mattis. Men hade han kunnat tänka annorlunda? De andra talar inte hans språk. Han blir talad till, tillsagd och rättad. Sällan lyssnar någon, det hade kunnat bli bra följdfrågor som hade kunnat vara vägledande. Mattis tar Hege för given men någon gång, när någon påtalat, kan det bli bråddjupt inom honom när han inser att det finns fler tankar att man kan tänka annorlunda. Då rasar hans tankekonstruktioner och ledsenheten tar plats igen.

Skogshuggaren Jörgens närvaro tar Hege ifrån honom det känner han helt säkert, den glädje hon visar innefattar inte honom. Detta tar hårt och han vill tillbaka till hur det var innan, försöker tala, försöker tolka tecken eller skapar tecken som skall vägleda. Och till slut har han en plan. 

Jag både förstår och förstår inte varför det är som det är. Kanske borde vi fundera lite till mans, kanske på en tuva i ett skogsbryn medan skogen lyssnar. 

Varför titeln Fåglarna? Visst, Morkullan och hennes spår men jag hade väntat mej mer fåglar. I sista meningen i boken skriker Mattis förtvivlat och det står: ”Mattis! ropade han i sin djupa vilsenhet, på den öde sjön lät det som ett främmande fågelskrik. Hur stor eller liten den fågeln kunde vara, hördes inte”.

Det är inte utan att tankarna går till Bannerheds Korparna. Där en ung pojke men både Mattis och Klas söker sig till naturen när människorna inte bjuder någon trygghet. Tomas Bannerhed har också skrivit ett fint förord i denna utgåva av Fåglarna. 

Fåglarna får en fyra för ett säreget porträtt och för att Vesaas både är Mattis och berättare vilket tar mej med in i ett annorledes land. En eloge till Norstedts förlag för en vackert formgiven bok, Fåglarna ingår i deras klassikerserie. 

ISBN
9789113091792