Av Tony Parsons
Tony Parsons är mest känd som kulturjournalist och för att skriva relationsromaner utifrån den moderna mannens perspektiv. Skulle väl bli ett slags Guy´s lit om Chic lit finns kvar som begrepp. Här ger sig Parsons in i deckargenren (detta är andra boken med Max Wolfe).
London bultar, osar och blänker när den ensamstående pappan och polisen Max Wolfe leder sin dotter till dagmamman (den irländska modern personifierad, varm, omsorgsfull. Huset alltid fullt med folk). Dottern Scout och hunden betyder mest för Max Wolfe men dagmamman mrs Murphy står inte långt efter. Så presenteras vi miljö och huvudperson. Resten är halvbra. Är det en tidigare mödare lös eller inte? En tur in i ett läger för romer på jakt efter vittnen och förövare presenteras i stark kontrast till det gated community där ett grymt mord skett. Det här sker tidigt i handlingen så jag anar att andra kort kommer att spelas ut, scenen är spelklar.
En bok för tågresan, hängmattan för den som vill vaggas in i en ganska traditionell polisroman där man inte behöver tvivla på Max Wolfes patos och rättskänsla.
Det som fastnade var faktiskt efterordet där Tony Parsons berättar att han, som pank ung vuxen på väg till jobbet på New Musical Express(!), varje dag såg en tulpanförsäljare som visade sej vara en av de som var med i Det stora tågrånet 1963. ”Busters” Ewards del blev 150.000 pund och han drog till Sydamerika men återvände och tog sitt straff. Efter nio år står han och säljer tulpaner vid Waterloo Station. Sedermera tar han sitt liv. Den korta historien stannade kvar längre än Slaktaren i High Gate. Det kan man fundera ett tag över..
3,5
läst augusti 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar