Den bittra pajens sötma

Av Alan Bradley

Varför denna vurm för engelsk landsbygd och kluriga mordfall? Dessutom förlagda i en miljö som de flesta av oss inte minns men leder oss att sjunka in i en föreställning om att här fanns ordning och reda, mycket beroende på att människor visste sin plats. Klart att det skaver och knorras på vischan och värre än så, det mördas. Men det är väl undantaget som bekräftar regeln gissar jag.  Dessutom kan man väl inte vänta sig mer av uppkomlingar eller arbetarklass som inte vet sin plats? Men det sätter piff på anrättningen.

Ingår de här historierna, seriemord i lantlig över- och medelklassmiljö, i en allmän nostalgisk våg som befinner sig obehagligt nära Brexitanhängarna? Bättre förr innan det blev blandade kulörer på gator och torg?

Detta låter grinigt och det är väl för att jag är sur på mig själv för att ha sett på Midsommer trots att jag borde veta bättre. Författaren till Den bittra pajens sötma är från Kanada men väl inläst och inkännande av engelsk landsbygd 1950. På plats finns tre moderlösa systrar i en knapadlig familj. Pappan disträ, de äldre systrarna vidriga och kvar finns den lillgamla Flavia de Luce. Hennes specialtet förutom nyfikenhet är kemi.

En främling hittas i död i köksträdgården, en bit ur den oätbara pajen som stått på vädring är borta. Fadern är mer oåtkomlig än någonsin och vem kan vara bättre på att försöka lösa denna gåta när polisen nu verkar osedvanligt seg? Naturligtvis Flavia de Luce.

Skriven med gott humör och inte alls illa berättad av anglofilen Alan Bradley. Den första i serien med Flavia de Luce.
4,0 
Sommaren 2017