Den gröna vägen

Av Anne Enright

Om familjen och vad den gör med oss. Föräldrarna och hur de påverkar oss långt upp i livet. Åren verkar inte spela någon roll för verkan är omedveten och det är inte alltid vi förstår att så är fallet. Det är bara en tråd i den komplexa relationsväv som vi skall hantera som vuxna.

Det som komplicerar det hela är att det aldrig är svart eller vitt. Mamman Rosaleen Madigan är både en älskande mamma och samtidigt förfärlig. Så skrivs det rent ut. Ett spänningsfält som kan vara tufft att finnas inuti. 

Först presenteras de fyra barnen. Det sker med ett nedslag någon gång i deras liv. Varje porträtt blir som en novell. Hanna är Rosaleens älsklingsdotter, henne träffar vi runt 10-årsåldern, innan puberteten. Vi möter henne i en dag då hon följer med sin pappa till deras gård vid en tuppslakt och möter farmor. Hanna beundrar sin far, funderar över sin bror Dan. Hemma vill hon så gärna göra sin mamman till lags. När hon säger till sin mamma att du har ju mej, när mamman beklagat sig över Dan svarar Rosaleen ”ja nu älskar jag dig” efter det att Hanna har skvallrat, alltså med ett förbehåll. 

Emmet och Dan möter vi som vuxna och Constance i nutid. I sista fjärdedelen möts alla en jul hemma hos Rosaleen. Det är som upplagt för konflikter men de flesta försöker hålla god min. 

Jag tycker om Den gröna vägen - själva vägsträckan finns till vissa delar finns i verkligheten på västra Irland. Men Anne Enright gör det knöligt längs vägen. Ibland byter hon berättarröst, ibland syftar hon på saker som, trots omläsning, hamnar fel och bryter illusionen. Trots dessa förbehåll vinner Den gröna vägen på sitt försök att hänga med i den krångliga, bökiga, osentimentala väg som ligger framför var och en. 

Jag tror att de flesta av oss känner igen delar av sej själv eller sin familj när man läser Den gröna vägen. Här berättar Anne Enright om boken och om att skriva noveller.

4,4

Läst juli 2017

----------------

Lösrykta anteckningar vid en omläsning hösten 2023:

Olika röster, olika temperament. Sträv i tonen. Inget insmickrande. Såhär är det.

Det undertryckta, fem personers olika behov olika sätt att tolka.

Talar förbi varandra.

Finns det något genuint intresse för den andre? 

Alla handlar mer eller mindre egoistiskt? Inte Constance väl?

Vad finns kvar av det starka känslorna som man hade som barn. Har de omvandlats i takt med fler egna erfarenheter och perspektiv. Men känslan som man levde i, något kan finnas kvar? Något som fortfarande påverkar en som person. 

Att få äga rätten till att tolka. Varför skulle det annars vara så eldfängt?

Har vi alla en oförmåga att se hela bilden? Förblindande av en mycket stark känsla av äganderätt som handlar om minnen fastän var och en har egna känslor av kanske samma händelse. Om man styckar hemmet kan det då vara som att man styckar minnena?

Rosaleen har drömt hela livet men inte kommit vidare, varför? Det rådande sociala trycket?

Motsvarat alla förväntningar men inte kommit vidare för arbete eller utbildning. Har hon fört över den besvikelsen på sina barn. Tvetydiga kommentarer. Bara Dan som kan lugna henne?

Starkt det föräldrarna för vidare till sina barn vare sig de vill eller ej