Carol Shields är en begåvad författare, hon verkar dessutom haft väldigt roligt
när hon skrev Mary Swann. Det tar ett litet tag innan jag förstår att det är en mild satir. Udden riktas mot uppblåsta litteraturkritiker, skriftställare och akademiker som vill ha sin del av kakan när det kommer till att hylla en författare. Egot är större än saken eller vem är det som äger den rätta teorin? Så skulle jag vilja formulera premissen till Mary Swann.
Den mycket fattiga och ensamma bondhustrun Mary Swann skrev på lediga stunder enkla verser på små papperslappar som hon samlade i en påse. Några hade hon skickat in till den lokala tidningen men annars visste knappt någon vem hon var innan ett litet förlag redigerade och gav ut 250 ex av Swannesånger. Samma dag som hon avlämnat påsen till tidningsmannen och förläggaren Frederi Cruzzi mördas Mary Swann på ett bestialiskt vis av sin man i sitt hem.
Åren går och de få exemplaren av Swannesånger har nått en och annan litteraturvetare. Nu börjar en liten snöboll att rulla. Långt senare skall det hållas ett symposium till Mary Swanns ära och många namnkunniga forskare och akademiker skall närvara. Dessutom en av de få som träffat Mary Swann i livet Rose Hindmarch, den lokala bibliotekarien tillika alltiallo och sekreterare i kommunen.
Innan det uppdagas att många av deltagarna blivit av med sina manus, böcker och annat som hela symposiet skall kretsa kring blir det många dråpliga samtal och situationer. Det är inte bara en sufflé som pyser ihop till en oigenkännlig liten hög, det är många.
Carol Shields behärskar hela paletten. Tonen är olika beroende på vem vi får möta i de olika avsnitten. Pretentionerna, självgodheten och den totala distanslösheten får flera av deltagarna att påminna om stora barn.
Mary Swann får 4,3 för den skickliga pennan men bara 3,8 för intrigen. Men totalt sett, absolut läsvärd. Men allra roligast har nog de som varit i närheten av seminarierum och akademiskt skvaller.
Läst juni 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar