Färden genom Mangroven

Av Marysé Condé. Omtalad när den kom på svenska 2007. Nyfikenheten återväcktes när Marysé Condé utsågs som vinnare till det Alternativa Nobelpriset - The New Academy, där juryn bestod av folkbibliotekarier.

Vi befinner oss i Västindien, Guadolope, tidigare en fransk koloni. Spåren sitter kvar man talar ofta om Metropolen, och då menas Paris dit folk åker för komma undan, för att jobba eller i lyckliga fall för att resa på semester. 

Främst lär vi känna några invånare i byn Riviére au Sel och det vid en sorglig sammankomst, Francis Sanchers likvaka. Byinnevånarna som samlats bär på blandade känslor för den döde. Han bara anlände en dag, kom med bussen och sedan dess har inget varit sig likt. Han har rört till det med sin blotta närvaro, inte många har lärt känna honom men alla är de fascinerade. Stor som ett träd med en magisk dragningskraft bodde han längs bergsluttningen med två stora hundar. Hans närvaro väckte frågor även misstankar och han behandlades inte väl utan mer som en landstrykare ja rent av som en hund. Många kvinnor trånade, han var manligheten personifierad. Men vad ville han, varifrån kom han? Och vad ska man tro om hans död med ansiktet ner i leran.

I huset skall man vaka över Francis Sancher. Det är trångt runt kistan, ljusen brinner, fukten, värmen och alla böner det blir smått hypnotiskt. På verandan sitter männen och dricker rom och bräcker varandra med historier om den döde. 

Såhär börjar historien sedan vidtar tjugo olika röster som alla berättar eller, rättare sagt har tankar om Francis. Känslor blandas med tillbakablickar på deras liv och när det till slut blir gryning har öns stora och små bekymmer ältats. Historiska trådar blandas med intriger, motsättningar och saftigt skvaller. Rädslan och våldet ligger tätt under ytan när människorna lurpassar på varandra fast på ön som de är. Det är viktigt vad man har för hudfärg trots att det verkar vara en ö där många har blandat ursprung. Den före detta kolonin har inte riktigt lärt sig stå på egna ben, elakt spel och korruption anas. Det som etsar sig kvar är hur naturen beskrivs som ett väsen och den lilla människans ohörda historia. För det är ingen som riktigt tidigare har fått berättat om sitt liv. Så under likvakan stiger de tysta, tungt laddade historierna fram, upp mot bergen ut i rymden.

Condé beskriver naturen så vällustigt. Träden i regnskogen ramar in alla historier, kärleksfullt beskrivna. Så här säger Xantippe: Träden är våra enda vänner. De har tagit hand om vara kroppar och själar sidan vi levde i Afrika. Deras doft är magisk, en återerövrad kraft från svunna tider.

Rosa säger: Livets problem är som träden. Man ser stammen, man ser grenar och löven. Men man ser inte rötterna, dolda djupt ner i jorden. Fast det som man borde känna till är deras form, deras natur och hur de tränger långt ner i den bördiga myllan för att söka vatten. Då skulle man kanske förstå.

Och såhär säger Condé om varför hon började skriva: ” I början av min författarkarriär var jag, precis som alla andra från Karibien, besatt av frågan om min härkomst”

En stark läsupplevelse och snyggt sömmad, här finns mycket att fundera över, tror det är en utmärkt läsecirkelbok men den kräver nog lite sidoläsning. Framförallt behövs ett relationsschema. Det är ganska intressant med alla dessa känslomässiga och familjära trådar som löper ihop. Det är himla synd att det inte finns ett personregister däremot har boken en liten kreolsk ordlista på slutet. En eloge till översättaren Helena Böhme och till valet av Lena Sjöberg som illustratör till vinjetterna.

4,7 för att det här är en riktigt bra bok.

ISBN:  9789173438667