av Georgi Gospodinov
Om faderns sista dagar med tillbakablickar. Det är respektfullt, aldrig sentimentalt bara kärlek. Varje stycke lyfter och får mej att bli en smula andäktig.
Vid sidan av familjen är trädgården faderns stora glädje, den är hans stolthet och mer än så för petar man ned ett frö sker ett mirakel, spirandet. Från tidig vår till sen höst belönas trädgårdsmästaren. Han njuter för han vet hur det var som soldat senare arbetslös.
Starka familjeband. När Gospodinovs dotter föddes reste hans far och mor omedelbart. En lång resa för att möta det nyfödda barnbarnet, oerhört viktigt. De böjde sej över den lilla tog hennes hand och kysste den. Så gjorde man.
Och om det forna öst, faderns ungdom, medelålder. Man skulle vara ett med landet vilket märktes i skolan, arbeten han kommenderades till, de små fuktiga bostäderna som tilldelades.
Om barnuppfostran eller Balkanpatriarkal primitivism som författaren benämner det. Ett exempel: ”Barn pussar man bara när de sover annars blir de bortskämda”
Efteråt, det ofattbara; gapet, tomheten, molandet. Hur fadern gör sej påmind.
Texten flankeras av utsökta blekta illustrationer av små djur och växtdelar.
Riktigt bra författare beskriver på ett enkelt sätt saker man anat men ej hittat ord för. Gospodinov kan, han trevar och lyckas få en darrig kontur på det onämnbara. Glimrande och varligt. Fint översatt av Hanna Sandborgh.
Georgi Gospodinov, född 7 januari i Jambol, Bulgarien är en prisbelönt författare, poet och dramatiker.
ISBN: 9789189906310
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar