Kan påhittade historier vara viktiga? Kan en berättelse som från första till sista sidan handlar om tonåringar som är svårt cancersjuka vara viktiga? Kan berättelser om cancersjuka vara varma, inkännande och ickedeprimerande?
Det blir svar ja på dessa tre frågor. Jo John Greens bok är en bästsäljare och den är lite väl amerikansk för mitt tycke men den går inte att släppa. Kombinationen av smart dialog och tilltron till att ens läsare inte är några dumskallar och den gripande historien gör att den kan läsas av fler än tonåringar. Denna utsaga bevisas av Sven, 75 år som tyckte boken var fantastisk. Den ungdomliga jargongen tilltalade honom och han blev minst sagt tagen av handlingen.
Hazel har cancer, hon trodde hon skulle dö men är på benen igen, denna gång drar hon med sej en liten kärra med syrgas.
På ett stödgruppsmöte träffar hon Augustus. Sakta och en aning motvilligt blir hon attraherad av honom men vad är det för vits när man vet att man skall dö i förtid? Men det är inte bara en fysisk attraktion, dom har så himla kul ihop. Läsningen av boken Ett storslaget lidande för dem samman och ut på deras livs enda (?) resa.
Död och unga människor borde vara en fullständigt otänkbar kombination men här är en författare som lyckas balansera så att det inte bara blir slisk och övertramp. Hazels historia lockar visserligen fram tårar, konstigt vore det väl annars men man minns den mest för värmen och för att vi fått ta del av en fantastisk kärlekshistoria trots alla nedbrytande delar som sjukdomen för med sej.
4,2
Läst 15 juli 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar