Smitning

Det börjar väldigt "franskt". I mina ögon schabloner och de staplas nästan
på varandra. Anne Duval en välklädd, slank och framgångsrik kvinna i karriären. Hon arbetar i Le Defense, affärskvarteren i Paris. Men myntet har en baksida som hon döljer väl. Hon är mycket ensam och längtar desperat efter att bilda familj. Åren har gått och hon har blivit mer och mer isolerad. Hon verkar inte ha kunnat fokusera på något annat än att hitta någon partner.

Det är här jag undrar om all genusteori stannat vid Frankrikes gränser. Varför finns fortfarande detta unkna synsätt på 2010-talet. Uppdelningen, att kärleken till en MAN är det enda alternativet. Och det i ett land som fött Simone de Beuvoir?

 I alla fall. Det blir mer intrikat. En annan röst kommer in. En psykiatriker som skriver på en bok. Hans hem verkar vara rena pesten, han lever som i ett fängelse. En sjuk fru som han inte kan frigöra sig ifrån. Vi får också ta del av en del samtal han har på sin praktik. Där han möter en Anne Duval som brottas med skuld och förträngningar. Alltså vad pågår? Den första versionen av Anne Duval vi möter tappar behärskningen fastän hon låtsas som att hon har koll. Men hon smiter iväg i sin bil. Det är i början av december och den tiden på året är extra svår eftersom det var då hon förlorade sin far och fick skulden för det. Skulden skapar komplicerade knutar hos människorna i boken. Anne ljuger, förtränger och till sist finns det inte riktigt utrymme för henne. Psykiatrikern Kretz är snart klar med sin bok. Hans förläggare, som också är hans älskarinna, väntar på hans manuskript.

 Kretz och Duvals världar blandas samman och det blir något av en gammaldags Highsmith eller en variant av Hitchcock. En oupplöslig knut som behöver en knuff över kanten. Är det bra? Njae. Ser framför mig en tv-film. Alltså ett manus som inte räcker som bok eller som filmmanus helt ut. En smått osannolik historia som kanske blir mer intressant om man kan tala om vad olika roller kan göra med oss och varför vi är så förtvivlat ängsliga att följa normerna. Personporträtten är väldigt schablonmässiga, tanken verkar inte vara att ens komma ner under ytan. Det här känner man snabbt och undrar över avsikten. Som thriller har den potential men det hade gått att skruva den lite mer. Nästa tanke. Hade det gått att även skruva ner dualiteten manligt kvinnligt och ändå fått till en spännande historia?
3,0
Läst sommaren 2014