Glasverandan

Sedan jag läste Vitt, Rött, Svart och blått-böckerna om kommisarie Perez gillade jag Ann Cleeves starkt. 

Det känns som att man mödosamt tar sej fram på Shetlandsöarnas vindpinade slänter med oberäkneligt väder tillsammans med väl tecknade karaktärer. Inkännande porträtt och att inget är vad det synes vara. 

Har också läst en eller två om den barska Vera Stanthorpe, inget att lägga på minnet precis men ok läsning för stunden.

Men Glasverandan var seg. Det är också en Vera Stanthorpe-deckare. Det är så tydligt att Cleeves denna gång bestämt sig för att skriva i Agatha Christies efterföljd, känns som att hon bestämt sig för att utforska om den modellen håller. Alltså ett slutet sällskap i en sluten miljö. Medelklassens obotliga otillfredställelse som orsakar drama. Och dramat är det åt det tröttsamma hållet. VEM är så hämndlysten att den iscensätter sina mord? Här tröttnade jag och använde bara boken som sömnpiller.

Det enda som piggade upp lite är den burdusa Vera. Och att hon har viss självinsikt men inte orkar göra något åt sej själv. Hennes styrka är att hon trots sin självupptagenhet har en god människokännedom. Hennes sätt att leda sin arbetsgrupp är också häpnadsväckande provocerande.

Den här pocketboken ger jag bort som sömnpiller. Den får 2,7 på skalan där 5 är högst

Läst i april 2016