Aednan

Av Linnea Axelsson
Släkten efter släkten har skänkt inre bilder av marken, fjällen och älvarna längs vägarna de vandrat fram och åter under århundraden. Allt har sin plats och sin historia, bergkammen det långsamflytande vattnet, dalsänkan. Berättelserna gör att ytterligare ett skikt vävs ihop med ditt jag det som är ett vi. Tillhörighet, trygghet och den visshet som bara de nära kan ge.

Så är det inte längre. Länderna började ta för sig och i Aednan är det svensken som föser det invanda åt sidan. De kommer med präster, skolor, bygger vägar och läser högt från dokument som förbjuder trummor och jojk. Betesmarker läggs undan för undan under vatten för kraftverken ska ha sitt, det blir kiv om fiskevattnen. Innan dess kommer män med kameror och mätinstrument och stoppar fingrar i munnen på barnen och mäter deras skallar. 

Hur innehållet i en levande kultur sakta utarmats genom ifrågasättande eller nonchalans. Skammen som skapas över språk, utseende. Fördomarna överallt. Hur tacklar barnen att ifrågasättas, föräldrar som inte vet hur man står upp för något som svensken säger inte finns, som minnesplatser och gravar. 

Hur mycket eller snarare hur lite har vi känt till om urfolken som lever på norra halvklotet i de fyra länder som delar mark och kustremsor? En annan generation nu, en som inte tiger eller viker undan. Från att vara mindre avsnitt i läroböckerna till en färgstark klick i en turistfilm vägrar de unga vara följsamma. Britta Marakatt Labbas med sina makalösa stygnberättelser, filmen Sameblod, samiska musikgrupper och här ett mäktigt diktverk. Aednan är nordsamiska och betyder landet, marken, jorden även moder i vissa sammanhang.

Lyriska Aednan ska läsas med öppet sinne, känslor frammanas. Tidshoppen gör att en fläta skapas av släkten. Försök att hålla namnen i minnet ibland det svenska ibland det samiska, inte alltid så lätt. Men det är värt att följa dessa flödande rader.

 Här sitter jag nu och skäms, jag är en av dem som inte fattat förrän sent. Som med mycket annat i denna postkoloniala tid undrar jag, varför fattade jag inte tidigare, kunde jag tagit reda på mer?

Linnea Axelssons text löper kortfattat men tät genom luftiga 750 sidor och gör nerslag då och nu. Aednan får en fyra för ett vackert klart och obändigt språk och för att det blev en synvända för mej. Linnea Axelsson fick Augustpriset 2018 för sin bok Aednan

Det finns radioprogram där den nya generationen samer berättar. Här ett urval: 

Kortdokumentärerna från 2020: Samerna ett folk i Sverige

Vassa stygn om den samiska konstnären Britta Marakatt Labba

Boktips:

Elin Anna Labbas vackra: Herrarna satte oss hit

ISBN

9789100173647