Familjen

Av Johanna Bäckström Lerneby
En ojämn kamp har pågått länge mellan polis och kriminella i stadsdelen Angered i utkanten av Göteborg. I den kriminella gruppen ingår en stor släkt som går under namnet ”Familjen”.

Tillspetsat kan man fråga sig: håller ”Familjen” genom våld och hot på att manipulera det svenska systemet eller är de som de själva säger som vilken familj som helst? Enligt polisrapporter och anonymiserade vittnen är det det förstnämnda. I fyrtio år har familjen bott i Angered och med åren har deras inofficiella makt växt. Brott har begåtts över hela skalan, allt från att ha kört utan körkort till utpressning, narkotikabrott, misshandel och mord. 

Polisen har inte varit overksam men först omkring 2018 skapades en samverkansgrupp med olika myndigheter, vilket behövdes för att få in så mycket information som möjligt kring familjen som ofta lyckades gå under radarn. Strax innan skrev Johanna Bäckström Lerneby en omtalad artikel i Aftonbladet, hösten 2017 om patriarken i familjen Ali Khan. 

När åren gått har artikeln i Aftonbladet fått spela en större roll än avsett. Den har refererats till i domstol (minst sagt märkligt), en av Familjens advokater menar att polisen har påverkats i sitt arbete av vinklingen. Enligt familjen och advokaten är familjen idag förföljd. 

Den här våren har jag sett SVT-serien: Den tunna blå linjen. I ett avsnitt säger en trött, lätt cynisk äldre polis till sin yngre kollega: 

”Det är bottenlöst naivt om vi tror att folkrörelsesverige skall kunna påverka klansamhället”

Ett parallellsamhälle har växt fram där man har egna regler för vad som är rätt och fel. Våld och rasism förekommer. Till och med polisen menar att där samhället sviker uppstår den här typen av hederskultur som tar över makten. Utan en kombination av möjligheter och motkrav finns risken att detta uppstår. Före detta polischefen Ulf Merlander säger i slutet av boken att visst är det bra med fler poliser men det han önskar allra mest är större satsningar på skola och omvårdnad.

Johanna Bäckström Lerneby skriver rappt och säkert och hon vinnlägger sej om att syftet med boken är att undersöka, inte värdera. Det hade i så fall blivit en partsinlaga och då mindre intressant. Nu får jag fundera själv. För min del har det inneburit ett ökat intresse för rättsstatens principer och att dessa har manglats fram över lång tid. Det är inte något som växt fram ur olika klaners behov av att sköta och skydda sina familjer och egendomar. Våra lagar bygger på att skydda allmänheten, det är en viktig skillnad. I klansamhället är hedern central, därför förekommer uppgörelser ideligen. Om en sådan konflikt skulle dras inför domstol skulle de åtalade skymfas enligt denna hederskodex. Vad som är heder och inte kan snabbt gå över styr. Nästa steg är totalt kaos.

Familjen får en stark trea för att bokens upplägg gör att vi tvingas se det större perspektivet och dra våra egna slutsatser.

Bakgrund: Förorterna växte upp på 1960 - 80-talet. I Angered i Göteborg bosatte sig familjen Ali Khan. De kom från ett krigspräglat Libanon. Beirut drog samtidigt till sej unga människor från landsbygden. Familjen härstammar från Midir i södra Turkiet, en jordbruksbygd med många lågutbildade, en del analfabeter. 

ISBN

9789189061156

Främlingen i huset

av Sarah Waters

England Warwickshire ungefär i slutet fyrtiotalet.

Faraday är distriktsläkare, hans föräldrar har slitit för att han skall kunna ta detta rejäla kliv uppåt. Så möter han familjen Ayers; frun, Caroline och Roderick bor på områdets gods Hundreds Hall, den fina familjen som alla i bygden en gång högaktat, nigit och bockat för. 
Men en ny tid randas även för Ayers. Det moderna bejakas av byggherrar och Faradays kollegor ser fram emot en sjukvårdsreform. 

Faraday bär på ett mindervärdeskomplex gentemot det ståndsmässiga och särskilt familjen Ayers. Hans mamma tillhörde husets tjänstefolk när han växte upp. Nu finns det knappt några anställda alls, huset förfaller och det går inte att dölja förödelsen.

Faraday blir en dag kallad till Hundreds Hall och minns när han som pojke fick stå bakom ett draperi och titta in det andra livet, det han hölls utanför. Han har alltsedan dess haft en djup fascination för det grandiosa husets skönhet och nu får han beträda det på nästan samma nivå som familjen. Med tiden blir Faraday mer och mer involverad i familjen,

Allt beskrivs utifrån Faradays synvinkel och hans minnen. Här kan jag inte låta bli att tänka att Faraday påverkar händelseförloppet på ett intrikat vis. Han beskriver sig själv som en rationell vuxen person men eftersom han är sorgligt obevandrad i själens mysterier kan det vara saker vi aldrig får berättade eftersom det är Faraday som håller i pennan. Oförklarliga saker börjar sakta hända familjen och med godset.

Spänningen ökar dramatiskt mot slutet, nästan mot det groteska och visst undrar man vad som hände den där natten när Caroline föll och dog. Läsaren invaggas i att tänka på Faraday som den vänligen omtänksamme doktorn. Just det är skickligt konstruerat av Waters. Men doktorn har visat prov på en delvis hänsynslös sida tidigare när han ville övertala Caroline att deras kommande giftemål är det enda rätta. Att han gripit in eller ska man säga nästlat sig in med sina ordinationer om vila och medicinering. Att han gömmer sig bakom oförvitlighet och får indirekt stöd för den vid coronerns förhör eftersom coronern hör honom som sakkunnig, inte som misstänkt. En form av omedveten gaslightning?

Var han verkligen kär i Caroline eller var det bara oförlöst revanschlusta? Han känner åtrå men han lustar också till huset och att bli dess ägare. Familjens beroende av honom som läkare stiger honom åt huvudet och han fantiserar friskt och suggererar fram önskedrömmar. Maken till beskäftighet gentemot Caroline, han tror han vet vad hon behöver, han styr och ställer och menar att det är för hennes bästa. Inte en gång har de ett vettigt samtal så att han får veta hur hon verkligen tänker. Kanske var tidsandan sådan, att det var familjeförsörjarens rätt att bestämma till höger och vänster. Här spelar jagberättelsen en stor roll eller är det så att huset har en själ som är så starkt förbundet med familjen att det agerar för att bidra till förfallet? Vem som är Främlingen i huset finns det fog att fundera över.

Det blir som en grekisk tragedi, alla dör mot slutet. På sista sidorna står huset fortfarande kvar, nu stilla - inget ont sipprar längre ut. Faraday har nyckel men inget ägande, ingen vill köpa det förfallande huset. Han spikar lite, sätter hink där det droppar, självklart otillräckligt. Men han kan härja hur han vill nu, ingen underdånighet längre, inga skamkänslor för att han är från en lägre klass. Hans dyrkan till huset kan han inte släppa.

Det är aldrig trevligt att som läsare tvingas byta och bryta en sympati man fått till en person. Faraday har haft en hel bok på sig att tala om hur osjälvisk han är. Men det kan ju också vara så att huset är ett spökhus som andas ut när familjen eliminerats. Att det nöjer sig med att sakta förfalla vilket verkar paradoxalt om nu husets själ har en vilja.

Bokens smärtpunkter: Moderniseringen krackelerar klassamhället, omedvetna känslor och suggestion, klassförakt och mindervärdeskänslor, hävdelsebehov och omedveten dominans. 

För att texten fick mej att försöka tänka utanför själva berättelsen och för att Sarah Waters är en grym berättare - skickligt blottar hon en överklass med osteoporos* - får Främlingen i Huset en stark trea.

Sarah Waters, född 21 juli 1966 i Neyland, Pembrokeshire i Wales, är en brittisk författare.

* Benskörhet, skelettet urlakas

ISBN: 9789127142190

Masja

Av Carola Hansson 2015

Masja är femte barnet till Sonja och Leo Tolstoj, de får tretton barn med åren. Två (kanske någon mer) dör i unga år. Masja lever mellan 1871 - 1906.

När Masja är några år säger fadern att det kommer att bli svårt för henne eftersom hon är intelligent men ful. Men det här innebär inte att fadern på något sätt vänder henne ryggen, snarare tvärtom. Öppet säger han att hon är den som står honom närmast, det är Masja som får renskriva, ta diktamen och som fadern även rådfrågar när det gäller texter. Det här väcker blandade känslor i familjen, framför allt blir mamman Sonja stundtals vred och svartsjuk. Mamman är den som har hand om ekonomin och även kontakten med förläggare m fl. Även detta skapar slitningar om vad som skall publiceras och hur. Lev vill att hans skrifter (pamfletter) skall spridas gratis till bönder och arbetare det vill inte modern. Ofta berättas om föräldrarnas gräl och många gånger slutar det med att någon av dem reser bort men de kommer alltid hem igen. Sonja fotograferar familjen. En del av dem finns på nätet.

Boken handlar om Masjas liv men öppningen i boken är en scen när hon är vuxen och gift. Tillsammans med sina bröder och sin man Kolja står de vid en åkant och hon berättar att pappan sagt att nu är hon sig lik igen, så som hon var förr. Den här scenen återkommer alldeles i slutet av boken, strax innan Masja blir sjuk och inom en vecka dör.

Patriarken Lev Nikolajevitj Tolstoj, född 1828, är godsägare och en förmögen man. På hans ägor finns bönder som nyligen släppts ur livegenskapen. Både Masja och fadern hjälper till med sysslorna på ägorna. Bland annat är de med vid höbärgning och Masja, vid vuxen ålder, bistår med sjukvård och försöker även starta en skola för bybarnen. Undervisningen går om intet p g a av kyrkan eftersom Masja inte vill följa den ortodoxa tron. 

Trots eller kanske för att han är godsägare plågas Lev av ojämlikheten men är samtidigt snärjd av den. Han lever ett mycket asketiskt liv i sin herrgård, är vegetarian, dricker inte och är mycket måttlig med mat och ägodelar ö h t. Men familjen lever på sina tillgångar, det finns flera hus och på vintrarna bor de i Moskva, på somrarna i Jasnara Poljana utanför Tula. De har även fler fastigheter eller så bor de ofta hos släktingar. Det är en del av deras livsstil, att åka och bo hos släkten ofta i flera veckor. Barnen undervisas av guvernanter och hushållet har tjänstefolk.

Tidigt blir Masja förbunden med sin far på ett djupare plan än med någon av de andra syskonen. Tolstojanismen var en lära vitt spridd. Ständigt finns lärjungar vid faderns sida och de reser runt och predikar fädrens lära. Leo är troende men föraktar ortodoxin med rökelser och villfarelser, han tror på ett mer jämlikt samhälle och fasar för de djupa klyftorna, analfabetismen, träl-tillståndet. I deras by råder ett bättre liv än i de flesta andras. Detta förändras i takt med ett hårdnande politiskt klimat. Revolutionära idéer vinner mark och när tsaren möter hårt mot hårt (slår ner protester med sablar) når dessa upproriska tankar även bönderna. Rykten om gårdar som sätts i brand  och en otrygghet börjar spridas bland de besuttna. Detta rycker Lev Tolstoj på axlarna åt. Över huvud taget är han en komplex person, ofta motsägelsefull, nyckfull och ibland klokheten själv. 

Masja har svårt att frigöra sig från fadern och familjen och det blir inte lättare när hon vägras gifta sig med de hon vill. Till slut går hon mot föräldrarnas vilja och gifter sig med en släkting, Kolja Obolenskij. När detta blir bestämt låter fadern sin dagbok ligga öppen och där läser Masja att han beklagar giftermålet. Han tycker Masja är ämnad för något större. Det är som att ”göra mat av barn”(!)

Att Carola Hansson lyckas hålla ihop den här historien är en prestation. Hon lär ha studerat källor och familjen Tolstoj i tjugo år. Tre böcker finns nu om familjen. Andrej (brodern) en om Ilja ett barnbarn till LT och så Masja. Många citat är insprängda i den löpande texten och det sker väldigt smidigt.

I boken skriver Masja dagbok och den är en bärande del i boken Masja, men enligt radioprogrammet Romanpriset 2016, då boken diskuterades, finns det inga efterlämnade dagböcker.

Masja möter många motgångar, moderns kyla, faderns manipulativa övertag (han älskar henne på ett hårt och beroendeframkallande vis) sju missfall, inga överlevande barn. Hon är aldrig rädd att hugga i och när hon inte är sjuk arbetar hon hårt med gårdssysslor och sjukvård. Mot slutet får Masja åka på konvalescens då det florerar lungsjukdomar mm.

Trots att Masja anammar faderns teorier lever hon och Kolja som herrskapsfolk. Det är som att de inte kan något annat. Kolja är oförmögen att finna något arbete och varför skulle han. Familjen samlas ofta till högläsning, pianospel och sällskapsspel. Pappan älskar Schubert.

Masja är en god människa, snudd på helgon. Allt hon får gå igenom, sällan klagar hon. Hon försöker tänka gott och ta lidandet med jämnmod. Ständigt står hon i kontakt med fadern, i brev (varje dag nästan) el samtal. 

Det som står ut alldeles särskilt är det oerhört starka bandet mellan far och dotter.

4,3

September 2016

Torsdagsbarn

Av Sonya Hartnett

Australiens män deltog i första världskriget på andra sidan jordklotet utan en tillstymmelse till anknytning vare sig till jord eller blod. I bästa fall kom de hem igen vilket Harpers pappa gjorde. Som tack fick han en bit mark långt bort iväg. Så nu bor en tidigare revisor med fru och barn i ett ruckel på en vindpinad slätt. Fast de har varandra och barn kommer titt som tätt. Men det börjar bli ont om precis allt. Depressionen på 20-talet drabbade även de mest avlägsna bygder. 

Harper är mellanbarn och sju år när vi lär känna henne. Hon trivs med att ha syskon och familj nära. Att det är knapert är inget hon funderar över, så är det ju bara. 

När mamman får sonen Caffy drar sig den yngre brodern Tin undan. Han gömmer sig under verandan där han börjar gräva hål och gångar under huset. Och här tar historien fart. 

När knappheten tar strupgrepp på familjen blir det svårt med sammanhållningen. Alla har olika strategier men fattigdomen gröper ur livsglädje och ork. De omgivande farmarna bistår så gott det går men fram för allt pappan har svårt att återgälda och han krymper som människa. Han tar till flaskan. Det ser dystert ut för familjen, de vuxna barnen försöker på sitt sätt att bidra men familjen har delvis hamnat i klorna på den slemme grisuppfödaren mr Cable och läget blir alltmer besvärligt.

Det här är en ovanlig svart saga berättad inom realistiska ramar. Allt berättas av Harper och vi får följa familjen några år. Nöden kommer till en familj. Men kraften i, framförallt mamman och barnen gör att vi aldrig helt tappar hoppet. När det ser som mörkast ut sträcks en smutsig hand ut från underjorden.

En stark och märklig läsupplevelse. Är glad att jag äntligen fått läsa Sonya Hartnett. Hon fick ALMA-priset 2008 och det har jag tänkt på mycket under läsningen, att det verkligen är i Astrid Lindgrens anda det att hon kompromisslöst står på barnens sida utan att det blir smetigt. Språket är vackert och, kanske för unga vuxna, stundtals utmanande. Något av en uppförsbacke alltså. Men i efterordet säger Sonya Hartnett att hon vänder sig till de intelligenta ungdomarna, till ensamvargarna. Att det är är fel att underskatta läsarna. Ja det är nog så man skall tänka.

4,2

Läst våren 2017

Guldgossar

Av Sonya Hartnett 

Vilket drama! Vi är down under, det är vår och om några månader är det jul och sommarlov(!).

Dramat kretsar kring två familjer. En nyinflyttad med två pojkar Colt och Bastian, och den stökiga familjen Keley som har fem barn där det stundtals är väldigt oroligt mycket beroende på att familjen alltid har ont om pengar och för att Joe, fadern dricker för mycket. 

Här finns ytterligare två viktiga personer, båda i samhällets utkant. Två överlevare var och en på sitt sätt; Garrick och Avey. Dessa båda får händelserna att dra iväg och får mitt hjärta att knipas ihop och jag tänker, nej nej.

Det är som ett Noréndrama med ungdomar i centrum. De har inte bett att få komma till den här världen men den är det enda de känner. De människor de anknutit till; syskon och föräldrar, är självklarheten som allt utgår ifrån. Att börja korrigera den världsbilden gör ont. Den magiska barndomens mildrande skal vittrar sakta sönder ju äldre de blir och fram träder något oroväckande annat. Freya den äldsta av familjen Keley är tretton och det enda stället hon kan vara ifred på är mellan staketet och uthuset.  Inklämd där låter hon tankarna vandra, nu för tiden på ett annat sätt.

Än värre blir det när mamman en dag trött säger till henne att aldrig skaffa barn eller gifta sig. En kommentar som aldrig borde ha yttrats. För om mamman inte hade skaffat barn skulle ju Freya inte ha funnits, inte heller syskonen. Denna smygande skuld bidrar till att Freya nu ser på sin familj med helt andra ögon.

Barnens intryck för historien framåt. Det gör att vi får gissa oss till vad som fick familjen Jensen att flytta till ett område som är ett steg nedåt för en tandläkarfamilj.  Pusselbitarna vi får stämmer inte alltid ihop med bilden vi försöker lägga, frågetecknen hänger i ganska länge. Berättartekniken bidrar till att bygga upp spänningen. De inre känslorna fångar det nästan ständiga tumult barnen upplever att livet de hamnat i har blivit. Detta är skarpt och insiktsfullt beskrivet med ett vackert & kraftfullt språk.

En mörk och stark saga där de utsatta skipar sin egen skruvade rättvisa. Människan kan vara människans glädje men också väcka våld, vara sårande och ge upphov till oändlig sorg. Sonya Hartnett är en briljant berättare.

Läst april 2017

Allt förgäves

 av Walter Kempowski

De mörka träden på omslaget har ännu inte trängt ända fram till godset med sin stjärna på svaj uppe på nocken. Men om man kikar närmre så ser man flygplan närma sig. Allt hållet i olika grå toner och så den svarta skogen. Det är orostider, det mullrar bort i öst. Vi befinner oss i Ostpreussen vintern 1945 och det är den sista krigsvintern men det vet bara läsaren. 

Det tar ett bra tag innan den adliga familjen von Globig i godset Georgenhof inser hotet. Nyheter som i första hand förmedlas av gårdsfolket, vilka har kontakt med omvärlden, ger inte mycket att rätta sig efter. Sömnigt och utan tillstymmelse till uppvaknande rör sig familjen i det kalla huset. Men så knackar det på dörren och oförvägna resenärer ber om en natts logi. De första flyktingarna ger sig till känna. Många har svårt att dölja sin nyfikenhet men det lätt förfallna huset bjuder inget överflöd. 

På andra sidan vägen där en gång godsets arbetare hade sina hem huserar nu Drygalski, en självutnämnd förvaltare med stövlar och ridpiska. Han agerar som maktens förlängda arm i alla fall i sina egna ögon. Han känner av förändringens vindar för nu vågar han stega över gräsmattan mot godset och ett tu tre står han en dag i hallen, granskar och mäter. 

Bekymmerslösheten naggas allt mer i kanten när frun i huset tvingas husera en flykting. Här brister dagdrömmeriet, hon som annars helst vill vegetera bak låst dörr med ett glas vin.

Dån och eldsken, trupper tio mil bort, ofärd och grymheter. Framfarten för ryssen är omöjlig att stoppa, inte ens en strimma hopp finns kvar. Den lilla staden Mitkau evakuerar, långa köer av vagnar och trashankar syns på vägen. 

All polityr och glans vad är väl det när hunger och köld råder utanför väggarna. Alla stjäl och roffar åt sig, misstänksamheten är stor. Var och sig själv närmast. Ja, vem kan man lita på?

Från loj lättja i salongen, via snyltande gäster till den obönhörliga grymheten bland de flyende. Från gammaldags rosenskimmer till nedstigning i helvetet. Ingen kommer undan. De som ett tag lyckas hålla olyckan ifrån sig blir även de indragna. Endast kylan, hungern och kläderna på kroppen kvar. Den lilla medmänsklighet som följer med på färden naggas hårt. 

Mamman och adelsdamen Katharina försvinner i fånghopen som masar sig fram.
Hjälpfrun Tantchen blir träffad av både bomb och k-pist. Läraren Wagner som suktat efter att få vara del i familjen blir omkullkörd av en vagn. Gårdskarlen Waldemar är starkt misstänkt för att ha planerat att fly med stora delar av godsets ägodelar tillsammans med den ukrainska gravida köksflickan. Senare ses de båda dingla från ett träd med skylten Roffare runt halsen.

Tolvårige Peter försvinner under radarn, är för ung för strid, glider omkring och slinker emellan, blir han den ende överlevaren? Drygalski den självutnämnde ordningsmannen som haft ett ont öga till familjen von Globig byter överraskande nog plats med Peter på en av de sista båtarna som lägger ut från kaj. Dåligt samvete, eller är allt bara en dröm? Peter har svårt att skilja på vad som är fantasi och verklighet. 

Vilken alldeles egen stil han har Walter Kempowski. Det är distanserat samtidigt något lekande lätt över exposén. Hans blick far som en drönare mellan slott, fängelse, kök, uppsamlingsläger och fångar, med obarmhärtig blick på vad som händer när folk väl börjat fatta och tvingas ge sig iväg. Sakligt med stort sinne för detaljer blir det sammantaget stiligt komponerat med ett oavlåtligt sug i berättandet. Kemplowskis Allt förgäves får en femma. 

Walter Kempowski 1929 - 2007 tysk författare känd bland annat för sin kollageroman ”Deutsche Chronik”. Hans far dog i striderna 1945 och själv satt han i fängelse i åtta år, anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion.

ISBN: 9789100194604

En fördämning vid Stilla Havet

Det var inte förrän mamman dog som Margurite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla
Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar men ger en annan bild av både uppväxten och familjen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt värme och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en fälla i huset vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne. 

 Det är extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras får in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid och inte varken ser eller vågar reagera? Hon är väldigt utelämnad, mamman är mer eller mindre tokig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. 

Det finns en bitter sida som inte går att komma ifrån: vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom.

Så om man vill kan man läsa böckerna med olika glasögon. Älskaren har blivit berömd för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor formas i en hierarki.
4,5
Läst december 2012

Smärtans imperium

 av Patrick Radden Keefe

USA saknar adel och kungligheter, däremot framträder rika kända familjer nästan lika upphöjt. Familjen Sackler var en sådan familj, mest känd under 1900-talet för sina generösa gåvor till universitet och konstmuseer. Deras namn som mecenater klingade väl under många år men i slutet av 1900-talet började det solkas. En drogepidemi drog fram över framför allt mellanstaterna och skördade tusentals offer, opioidepidemin. Det tog ett tag innan man kopplade ihop företaget Perdue, tillverkaren till smärttabletten OxyContin med familjen Sackler. En välkänd familj som absolut inte ville skylta som giriga och samvetslösa. Det är det dramat som Smärtans imperium skildrar. Det tog flera år innan familjemedlemmarna ville förknippas med opiaten men idag är namnet Sackler synonymt med hänsynslöshet.

Förnekelse, cynism och girighet i gigantiska proportioner är känslan som klibbar kvar efter att ha läst den oupphörligt fascinerande skildringen om familjen Sacklers uppgång och fall. De fick inga fängelsestraff men varit tvungna att böta miljoner i olika uppgörelser. Men det som tagit hårdast måste ha varit företagets konkurs och vanäran. Ett David mot Goliat-scenario där familjer till döda har kämpat mot en stenrik familj som gömt sig bakom hundratals högprofilerade advokater som agerat som familjens välbetalda soldater.
Keefe gör en gigantisk gärning som följt familjens historia, tre bröder som startade ett läkemedelsföretag, sedan hela vägen från berömmelse till rent av avsky.

Keefe har inte fått tillstånd att tala med familjemedlemmarna han har i stället forskat månadsvis i arkiv och intervjuat hundratals personer. Den digra  notföreckningen på åttio sidor skäms inte för sej (då inte inräknat de källor som velat vara anonyma). Minst sagt ett gediget arbete.

500.000 amerikaner beräknas ha dött i opioidöverdoser sedan 1999.

Dominic Esposito som förlorade sin bror i heroinmissbruk placerade skulpturen ”The Opiod Spoon” utanför Perdues huvudkontor 2018.
Dramaserien Dopesick tar också upp opiodkrisen från offrens perspektiv och hur läkararna kunde förskriva sådana mängder av OxyContin, dessutom gisslar Dopesick familjen Sackler rejält.

En ond saga som slutar med död och vanära. Men det finns fler arkiv att gräva i som Patrick Radden Keefe inte hunnit med, kampen om återupprättelse är inte över.

Patrick Radden Keene, 1976, är en amerikansk författare och journalist. Hans prisbelönta bok Säg inget om två familjer som drabbats i ”The troubles” i Nordirland har filmatiserats 2024.

ISBN

9789100190774

Rent hus

av Alia Trabucco Zerán

Hembiträdet Estela berättar från ett förhörsrum i Santiago, Chile.

Hon citerar sin mor: ”Vi människor, det är så vi människor gör..” och då menar hon att man självklart hjälper sin nästa, empatin som bara finns där när man stöttar varandra utan motkrav.

Men i storstaden där Estela hamnat gäller andra osynliga, ändå tydliga lagar. Det märker hon i sitt arbete som hembiträde. Hon tjänar. Den enda varma mänskliga tråden hon har kvar är telefonsamtalen med sin mamma ett dygns resa bort. Det är till den utslitna mamman hon skickar sina pengar, mamman som också arbetat som hembiträde i hela sitt liv.

I en värld där allt kan köpas är avståndet till omsorgen som mamman förmedlat långt borta, finns den ens? Sakta förtvinar Estela, hon blir tyst. Tyst blir också barnet i familjen utom när hon terroriserar Estela.

Nu sitter Tela i en cell och berättar om livet med familjen. Den framgångsrika familjen som lät henne bo bakom en glasdörr i köket för att Tela snabbt kunde vara till reds sju dagar i veckan.  Hon existerar men finns ändå inte. Hon är bara en av alla andra som tvingas att tjäna. Via nyhetsflimret från den lilla teven på hyllan i hennes skrubb nås hon av de fattigas demonstrationer.

Nu ett förhörsrum återfår Estela sin röst och berättar historien om sitt liv bakom husets murar, om baksidan av medaljen, om bräckligheten som inte får synas. Men tryck skapar mottryck och när det till slut brister hjälper inga murar eller galler med elstängsel. 

En klaustrofobisk klasskildring. Så här är det i den globala världen där allt är till salu. Allt; människor, djur och natur. Zerán väljer att zooma in på en liten värld men ändå avslöjar den allt utnyttjande, cynismen och girigheten. Stilen är något omständlig men det blir kanske så när någon som tryckts tillbaka äntligen blir lyssnad till. Nu gör hon rent hus med sin nyfunna röst.
Lättläst, fängslande men grym. Rent hus får en fyra. 

 Alia Trabucco Zerán, 1983, föddes i Chile där hon också är bosatt efter många år utomlands. 

ISBN: 978914620464

Buddenbrooks

Av Thomas Mann. Nyöversättning av Ulrika Wallenström.

1880-tal norra Tyskland, högborgligt. Viktigt med rangordningen i samhället och konvenansen. Familjen, ryktet, religionen en självklarhet. Stor vikt läggs vid uttal, allt dialektalt noteras. Undrar om inte familjen själva har någon specifik dialekt, ja om man jämförde med södra Tyskland t ex. Det är underförstått att firman, som är själva motorn, det som gör att man kan leva på sitt goda namn, ett köpmanshus i Lübeck, ska gå i arv till en son. Något annat verkar otänkbart. Att lyssna/läsa denna text, gissningsvis skriven 1930-40-tal, med genusglasögon är ngt besvärande. Kvinnorna fostras att bli goda hustrur för de kan inte tjäna sitt eget uppehälle. De kvinnor som, på de första hundra sidorna, har en syssla de kan överleva på är antingen en; demimonde alltså en aktris med halvt tvivelaktigt rykte eller lärarinna på en flickpension. Den senare är rent ful det skrivs med en gång, puckelryggig och halvförnäm det vill säga att hon är några steg under familjen i status. Ja och så tjänstefolk förstås kokerskor och uppassande kvinnor. Men om dem inga närmare beskrivningar. 

Det antyds att pojkarna, som blivande ansvarstagande män, har ögonen på sig på ett helt annat sätt än flickorna. En av sönerna är logisk och har kontroll, Tomas, medan Kristian är en apekatt som hans farfar säger han älskar att spela upp och blir betagen i teater. Tomas, samma förnamn som författaren, vilken också är uppvuxen i Lübeck.

Här finns sannerligen chans att gå på djupet med karaktärerna i boken. Vi får följa barnen från små till vuxna och alla personer som deltar får djupa och nyanserade och ibland dråpliga, dräpande porträtt. Här blir jag inte klok på om det är ironi och om i så fall detta är en grundton i släktsagan. En mycket skyddad värld med den tidens överflöd. Bland annat middagarna, julklappar på tre bord och julfirande i tre dagar. 

Hur man beter sig, att inte göra sig löjlig, att förstå att hålla sig inom ramarna. Är det det det mesta handlar om? Att få saker och ting att ske smidigt. Balansen, och hålla folk på gott humör, det är bra för affärerna. Inte minst märks detta när brodern Christian kommer hem efter faderns död. Han håller sig inte inom ramarna.

Christian utvecklar både hypokondri och oföretagsamhet. Han är en drömmare som är van vid en viss standard och utsvävande liv. Vid drygt halva boken har detta utvecklats till en kvarnsten för Tomas.

Nu märks också tecken på sprickor i bygget. Systern som skilt sig två gånger (och därför inte visar sig i socieeten) bidrar till att hennes dotter inte kan få något gott parti vid giftemål. Den man som kan komma på tal saknar totalt brist på etikett och trots milda tillrättavisningar verkar hans manér svåra att komma till rätta med. En som inte ens försöker närma sig honom är Gerda, Tomas fru, den vackra kultiverade, nervösa violinisten. Hans plumpheter (som hon tycker) bemöts med iskall tystnad. 

Undertiteln är en familjs förfall, vilket innebär att denna 700-sidiga bok redan i titeln avslöjar förloppet. Länge går det dock bra. Den svaga länken, trots en del affärer som inte utfaller till belåtenhet, är Tomas. Han blir varje morgon rakad av en barberare, får samtidigt senaste nytt eftersom barberaren rakar fler prominenta stadsbor. Därefter klär Tomas Buddenbrook sig. Detta har dock börjat dra ut på tiden, det tar längre och längre tid och kraven på detaljerna i skick och utseende blir mer och mer förfinade. Vi gissar att Tomas leds. Allt ansvar tynger, det finns dessutom inget mer att drömma om. Sedan det nya huset stod klart verkar inget som sporrar honom. Han är en uppburen man i senaten, stadens styre, hans ställning är oomtvistlig. Ändå saknas det något. Han får olika besvär och åkommor. Tandbesvär dessutom, så illa att han måste opereras på stört. Smärtorna som beskrivs både vid operationen och tidigare är makalösa. Det verkar som att operationen inte gått bra. Tomas vinglar iväg och ser inte en droska, blir påkörd och ramlar handlöst. Hans utomordentligt vackra rock, handskar och mustasch, allt faller i smutsen. Han är illa skadad och dör efter några dagar i sitt hem. Det verkar ändå som att han förutspått något för Tomas har tecknat ett testamente.

De sista sidorna ägnas Hanno, sonen Johannes som nu är ca femton år. Vi få följa honom en skoldag och det är en skakande skildring av den preussiska mentaliteten ner till skosnörena. Hierarki, godtycklighet, sadism och total renons på empati och medmänsklighet. Stackars Hanno har också förlorat sina drömmar. Han har en vän i skolan och det verkar vara den enda han kan tala med över huvud taget. Sedan hans nanny försvunnit i den allmänna konkursen och hans mamma är ständigt fjär har han ingen som förstår honom. Hanno får hög feber och dör och därmed faller korthuset fullständigt ihop. Gerda far tillbaka till Amsterdam. Huset går till försäljning och systern får se stoltheten fara all världens väg.

En makalös bok. Att hålla en sådan stringens rakt igenom, konsekvent genomförd, helt otroligt. Buddenbrooks lever det här är en verklig klassiker.

Läst sommaren 2016

Allt jag fått lära mig

Vid kanten av berget Buck Peak i Idaho har familjen Westover ett skrotupplag, barnen får tidigt hjälpa till, skolundervisningen sköts av mamman. Av de sju barnen saknar fem födelsebevis. Taras familj är inte den enda mormonfamiljen i trakten men kanske en av de mest troende. Det är ett hårt liv som präglas av en stark allsmäktig fader. Det passar honom bra att bo långt från överheten som vill inskränka på hans familj; regering, socialister, illumuniati och andra som vill mormonerna illa. Han förbereder familjen för jordens undergång, bygger förråd med bensin, vapen och mat.

Det tunga arbetet på skoten kräver sin tribut, skadorna är i legio. Ingen fara säger fadern när ett ett ben knäcks eller en såg griper tag, det ordnar mor. Mamman gör salvor och dekokter, medicin och sjukhus är bannlysta. Taylor en av Taras bröder har lämnat det hårda livet för college och drar i Tara. Du borde läsa, komma bort. 

Det fantastiska med Taras historia rör hennes bildningsresa, hon har ingen aning om vad studier är men lockas dit på omvägar via musiken. Här någonstans i början av hennes studier börjar hennes bror Shawn bli väl hårdhänt mot henne. Han låtsas leka men det är våld, rent av sadism. Mamman vänder bort blicken, man håller ihop, är solidarisk men Tara sätter en regel för sin dörr.

Trots enorma kunskapsluckor stretar hon vidare. Ibland tror hon inte att studierna är något för henne och hon återvänder till skroten. Efter flera svåra olyckor och Shawns våldsamheter bestämmer hon sig för att söka till universitet.

Tara är det vilda barnet från skogen, en Eliza hos Mr Higgins. Hon brottas med att ta in en helt annan värld, faderns världsbild verkar inte funka där ute och inom Tara blir det kaos. Familjen är en del av hennes identitet och hon älskar dem trots allt. 

Orignaltiteln är Educated och den stämmer bättre än översättningen. Bildningsresan förändrar allt, precis allt i Taras liv. För en fullständigt fascinerande historia, skriven med klarhet och styrka får Allt jag fått lära mig en 4. 

Allt jag fått lära mig, Tara Westover, 2019

ISBN: 9789127150898

Musan

Av Jessie Burton

En familjekrönika med med melodramatisk touch. Odelle Bastien är från Västindien men mer brittisk än britterna själva, hon har matats med bilder av när drottningen dricker te och hon talar som överklassen. Fast 60-talets London var sotigare och kallare än hon kunnat föreställa sig och hur polerade engelsmännen än är så finns distansen där. Ingen öppen rasism, dock ett självklart avstånd. Men så börjar saker hända i Odelles enahanda liv hon får ett arbete som passar henne som hand i handske. På det förnäma galleriet Skelton blir hon uppskattad av den svala chefen Quick. När Odelles bekant vill få hjälp med upplysningar om sin nyss ärvda tavla tar handlingen fart.

Trettio år tidigare i södra Spanien försöker en konstsamlares familj hämta andan efter att ha tvingats iväg från Wien där vindarna börjat blåsa snålt för alla med judisk börd. Familjen Schloss tror sig ha hittat en asyl på Malagas landsbygd men oron finns även här. Det här är åren då inbördes politiska strider skapar spänningar i landet men det dröjer innan familjen inser vidden av oroligheterna. Dottern Olive önskar att hennes pappa skall erkänna hennes konstnärliga ådra men hur skulle han, hon har aldrig vågat visat sina talanger för honom. En dag söker ett fattigt syskonpar från trakten arbete på fincan, huset de bebor. Dräng och piga var det tänkt men de sugs in i de känslomässiga tomrum som ekar hos familjen Schloss och ridån kan gå upp. De båda trådarna knyts såklart samman men inte helt förrän precis i slutet även om vi kan ana. 

Jessie Burtons styrka är språket, kvinnoperspektivet och det historiska intresset. Miljöerna är lätt att flytta in i och här går det inte att undvika att jämföra Musan med den tidigare intrikata Miniatyrmakarna, hemligheter avslöjas skikt för skikt med kvinnorna i fokus. Det är här det börjar bli lite teatraliskt. Jag har inget emot gåtfulla inslag och sammanträffanden men här blir det något sökt vilket innebär att jag tappar det tidigare intresset. Så det blir bara en stark trea för Musan - i det här sammanhanget kan man undra vem som är Musa för vem och det är en fin knorr i en bok som andas lite Dickens lite operett och en smula Den hemliga trädgården.

ISBN

9789177016014

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.
Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
4,0
Läst augusti 2015

Vi dödar Stella

Jag hade nog aldrig läst den här boken av Marlen Haushofer om jag inte hade läst hennes Väggen. En bok jag blev

väldigt fascinerad av. Och det här med Österrike är också något som gör mej nyfiken på vad det kan vara med det landet som får författare och filmare att återkomma till klaustrofobiska, stela och überkontrollerade människor och vad det gör med barnen, med människorna, med samhället.

Här tänker jag osökt på Elfride Jelinek och regissören Michael Haneke.

Familjen i vi dödar Stella lever gissningsvis i Wien cirka 10 år efter WW2. 

I en större stadsvåning går huvudpersonen (det är en jagberättelse) omkring och vankar. Tittar på träden på himlen. En annan bild är en liten fågel som piper ängsligt efter sin mamma men ingen moder dyker upp. Så minns hon tillbaka, hur Stella kom in i familjen. En blyg, tillbakadragen flicka ca 18 år. 

Det är hon som är biljardbollen som krossar helheten. Eller rättare sagt det behövs inte så mycket för att det skall spricka. Fadern Richard är en patriark och tål inga förändringar eller ifrågasättanden.

Kvinnan som berättar vet och fattar men vågar inte språnget. Tryggheten har förlamat henne.

Hon vet att han är otrogen att han ser henne som något han tillägnat sig. Han hade aldrig accepterat att hon skulle vilja skilja sig från honom. Inte för att han skulle sakna henne utan för att han ser henne som en ägodel och de bestämmer man över. Inte vice versa.

citat: "Någonting måste ha hänt mig för åratal sedan, och sedan dess tror jag mig inte kunna uthärda att, ofattbart för min hjärna och mitt hjärta, ont och gott är ett och samma. För att orka med den insikten behövde man en jättes styrka. Men jättarna hamnar aldrig i ett sådant läge, för dem ersätts tänkandet av en bastant knölpåk. De tänkande måste alltid avstå från att leva, och de levande behöver inte tänka. Den förlösande handlingen blir aldrig av för den som har styrka därtill vet inte att han måste begå den, och den som vet det är oförmögen att handla"

Stella dör (riktigt hur vet vi inte) i en olyckshändelse, strax innan har hon förstått att hon förlorat sin son. Han har genomskådat spelet och vill flytta till en internatskola. Han och mamman har haft en innerlig kontakt men på grund av allt spel och stelhet så har sonen Wolfgang glidit ifrån henne. Lilla systern Annette förstår inget alls.

Richard har sett Stella som ett villebråd han har rätt att nedlägga och det gör han. Stella går från upprymdhet, osäkerhet till förtvivlan och kanske har hon bara gått rakt ut i gatan.

Kammarspel, tänker på Ibsen, på Den gula tapeten på Karin Johannison och fler om alla övre medelklass kvinnor som var fångar i sina gyllene burar utan makt. Fågeln där ute har mer frihet trots oron.

3,8 

Läst mars 2016

Tant Safiyya och klostret

Av Baha Tahir

Bokförlaget Tranan ger ut böcker från nästan världens alla hörn. En välgärning för den som vill komma upp ur det anglo-amerikanska diket. Baha Tahir kommer från Egypten, född 1935, och hans historia  är en sällsam mix av gammaldags sedelärande berättande, med avstamp i ett traditionellt samhälle, samtidigt en skildring av det traumatiska sexdagarskriget 1967 då landets flygvapen slogs ut i en raid av israeliska styrkor. I ett snäpp har ett skalv för alltid förändrat landet.

I centrum finns en familj med gott rykte i en by söder om Kairo. Pojken i familjen har ett hedersuppdrag han levererar söta kakor till klostret och till tant Safiyya, en släkting till familjen. Klostret aktas högt i området. Här talas inte om någon schism mellan muslimer och kristna, de har ju samma profeter. 

En kärlekshistoria hamnar snett och hela bygden påverkas. Brytningen mellan klansamhället och modernitet finns med även en parababel till berättelsen om Judas svek. Släkten är den starkt sammanhållande faktorn, nästan alla är kusiner med alla. Nya pålagor från statens administration märks knappt förrän konflikten i byn går överstyr. 

Kvinnornas roll är inte i centrum men de är ändå närvarande. Pojkens systrar vill studera och bort från det instängda och lyckas med det.

Jag tycker mycket om hur Baha Tahir tvinnar ihop sina trådar och som spänns vartefter med små men effektiva medel. 

Kort om författaren Baha Tahir från Världslitteratur, som är en skattkista för den som vill vidga sina läsäventyr, med massor av författartips och info om olika kontinenters litteratur.

Boken är kort, 127 sidor, välbehövliga ordförklaringar finns. Jag valde ett engelskt omslag i s f det svenska som jag upplevde som intetsägande.

4,2

läst juni 2017

Förbjuden skrivbok

av Alba De Céspedes

Den nyinförskaffade skrivboken har en stark lockelse på Valeria. Så här låter det när hon har skrivit ett par dagar;

”…det känns att jag begår en allvarlig synd när jag skriver i den här boken. Ett helgerån - det är som att tala med djävulen. Mina händer darrar när jag slår upp den, jag är rädd. Jag ser på de vita sidorna med täta rader som ligger redo att ta emot skildringen av mina kommande dagar, som skrämmer mig redan innan jag genomlevt dem. Jag vet att jag genom mina reaktioner på de händelser jag noga nedtecknar lär känna mig själv allt bättre för varje dag. Kanske finns det de som själva lyckas bli bättre människor när de lär känna sig själva, men jag går alltmer vilse.”

Skrivandet blir ett som ett gift, Valeria sitter uppe på nätterna för att få tid. Formuleringarna ger henne insikter, hon får syn på hur hon och hennes familj lever. Insikter som hon från och med nu inte kan ducka, särskilt förhållandet till dottern vänder upp och ner på hennes värld. Det självklara dras fram i ljuset och får en annan innebörd, det är inte alltid angenämt. 

Skrivandet öppnar dörrar, Valeria reflekterar över saker som tidigare inte berörde hennes domäner, det vill säga hushållet och barnen. Nu uppfattar hon brist på respekt, familjen ser inte hennes sysslor som ett arbete. Det blir tumultartat och Valeria börjar fördöma skrivboken, dess dragningskraft perforerar hennes liv. Att hon inte rannsakar sina känslor gör att utgångspunkterna förskjuts. Dubbelmoralen förvirrar henne svårt. På ett halvt år har alla i hennes närhet påverkats av hennes begynnande osäkerhet och självständighet
Hon lever i klarsyn och samtidigt i en drömsk dimma när hon svärmar för sin chef, drömmer om resor långt bort. När den fasta familjestrukturen börjar krackelera blir det knepigt och Valeria måste bestämma sej; ut i det blå med drömmarna eller från och med nu se till att familjen inte splittras? Men kan hon återvända till det gamla? Hon hade ju ändå skymtat ett annat liv fullt av möjligheter.

Vår bokcirkel var undrande, vad vill författaren, men när diskussionen tog fart såg vi fler dimensioner i frågeställningarna. Att försöka formulera ens innersta, kan det ha samma sprängkraft även idag? 

Stilen är något febrig men enkel och rak. Den nu nyöversatta boken ses som en klassiker i Italien och här i Sverige är nu Förbjuden skrivbok med i Norstedts klassikerserie.

Alba de Céspedes (1911 -1997) var en bästsäljande italiensk-kubansk författare, journalist och antifascist. Efter att fallit i glömska under många år, fick de Céspedes ett andra internationellt genombrott i början av 2020-talet. Förbjuden skrivbok är översatt av Johanna Hedenberg.

ISBN: 9789113131054